Ett riktigt konstigt äktenskap

Den svenska modellen är något som de flesta svenska politiker nu för tiden är väldigt förtjusta i. Exakt vad denna svenska modell faktiskt består i är väl mer omdiskuterat, men en central aspekt är helt klart den svenska arbetsmarknadspolitiken där parterna (fackförbunden och Svensk näringsliv) förhandlar med varandra utan all för stor statlig inblandning. Denna svenska modell är unik i världen och någonting som jag ställer mig bakom. Den svenska kollektivavtalsmodellen och "saltsjöbadsandan" är helt klart att föredra framför statligt satta minilöner och ständiga och uppslitande konflikter på arbetsmarknaden.

Så långt allt gott. En fråga som titt som tätt uppmärksammas är Moderaternas vägran att redovisa sina partidonationer. Partiet hänvisar till valhemligheten samt det faktum att man ska kunna skänka pengar till ett parti utan att behöva hängas ut. En viss förståelse för det argument har jag, men låt oss vara ärliga och inse att Sverige behöver få till en vettig lagstiftning på det här området. Mindre bidrag ska inte behöva redovisas i detalj, men ifall det handlar om större summor är det inte mer än rätt att partierna faktiskt visar detta för väljarna. Det handlar om trovärdighet.

Vad har nu dessa två frågor gemensamt? Jo, de för oss utsökt in på diskussionen angående förhållandet mellan LO och Socialdemokraterna. Jag kan fortfarande bli förvånad över att denna fråga inte diskuteras och uppmärksammas mer med tanke på den sjuka situation som vi faktiskt har i Sverige idag. Moderaternas hemliga kampanjbidrag ska inte försvaras, men det riktigt anmärkningsvärda ligger i det faktum att LO och Socialdemokraterna idag och sedan demokratins införande har ett öppet och djupgående samarbete med varandra som inte är värdigt en demokratiskt stat.

När denna fråga tas upp till diskussion (och nu ska man komma ihåg att även Vänsterpartister och Miljöpartister inte är överlyckliga över den rådande situationen) kan man ge sig på att någon socialdemokratisk politiker börjar hojta om att högern vill krossa den svenska modellen. Sedan lång tid tillbaka har sossar blandad ihop frågan om kollektivavtalstraditionens vara eller icke med kritiken gentemot LO. Det är fullt möjligt att tro på att parterna på arbetsmarknaden ska förhandla med varandra och samtidigt kritisera LO: s politiska, ekonomiska och organisatoriska stöd till det socialdemokratiska partiet. Ofta vill Socialdemokraterna bagatellisera frågan och säga saker i stil med "vi är stolta över vårt samarbete med facket" eller "Vi är helt öppna med vårt samarbete med LO" , som om detta skulle ändra sakfrågan över huvud taget.

Okej. Nu till lite bakgrundsinformation. LO grundades 1898 och består av ett flertal olika fackförbund. LO som landsorganisation är Sveriges största med 1,7 miljoner medlemmar. LO: s uppgift är: "(...) att försvara medlemmarnas intressen på arbetsmarknaden och i samhället i stort. Det gäller alltifrån löner och anställningsvillkor till att försöka påverka politiska beslut som missgynnar medlemmarna. " Det låter väl inte i sig så konstigt. TCO och SACO har ungefär samma uppgiftsbeskrivningar.

Men LO är inte som TCO och SACO. Problemet med LO är att de ger pengar till det Socialdemokratiska partiet. Enligt partiets egen hemsida ger LO tre kronor per medlem och år till Socialdemokraterna. Detta skulle i så fall motsvara lite drygt fem miljoner kronor per år. Men detta är en grov underdrift. I samband med val ger LO direkta anslag till SAP. Enligt TT uppgick detta till 98 miljoner kronor i valrörelsen 2002. Utöver detta sitter LO: s ordförande i det verkställande utskottet inom SAP och har få så vis ett enormt inflytande över den förda politiken. LO har 4000 anställda som enligt gällande interna bestämmelser måste arbeta för Socialdemokraterna i samband med val. Utöver detta finns det en stor mängd så kallade fackligt förtroendevalda som också upplåter sin tid att kampanja för Socialdemokraterna och under tiden får kompensation från LO för förlorad arbetsinkomst. Just denna bonus i valarbetare är värt enormt mycket för SAP. Det är givetvis svårt att uppskatta hur mycket detta i värt i reda pengar, men Carl B Hamilton (folkpartiets ekonomisk-politiske talesman och nationalekonom) har uppskattat värdet av det sammanlagda stödet till ungefär 536 miljoner kronor. Jämför då detta med Moderaternas kritiserade hemliga privata donationer på 30 miljoner i valrörelsen 2006. Det ger lite perspektiv. Fram till i början av 90-talet tvångsanslöts dessutom samtliga medlemmar i LO till det SAP, vilket gjorde att Socialdemokraterna givetvis var det absolut största partiet räknat i antalet medlemmar. Än idag har LO inget eget ungdomsförbund utan SSU är både LO: s och Socialdemokraternas gemensamma ungdomsrörelse. Det ska väl i sammanhanget påpekas att enbart 54 % av LO:s medlemmar faktiskt röstade på Socialdemokraterna i valet 2006. Tycker ni att det är sjukt? Välkommen till klubben. Vem skulle kunna tänka sig att ett SACO-förbund, säg Akademikerförbundet, har ett gemensamt studentförbund med MUF-student? Knappast någon.

Men det värsta slutar inte där. Betänk att LO är en jätteviktig part på den svenska arbetsmarknaden. Betänk dessutom att Socialdemokraterna har varit det parti som under överlägset längst tid har suttit vid makten i Sverige. LO har som rörelse givetvis under 1900-talet haft ett enormt inflytande över den förda politiken i Sverige. Genom att LO bakvägen kan kontrollera ekonomiskt bidrag och annat form av stöd till SAP har de fått en enorm makt över hur den svenska regeringen faktiskt väljer att agera i viktiga frågor. Frågan om arbetskraftsinvandring är ett belysande exempel. Att Sverige skulle må bra av mer invandring så att vi kan fylla ett ökat behov inom vissa sektorer är inte särskilt kontroversiellt. Däremot ser LO såklart detta som ett hot gentemot sina medlemmars jobb och arbetat hårt för att regeringen inte ska tillåta denna form av invandring, trots att detta skulle vara bra för Sverige. I praktiken har också LO haft veto mot all förändring i arbetsrätten. Situationen påminner om dunderlobbyism som har fått pågå helt obehindrat under decennier och detta sker bakvägen genom det socialdemokratiska partiet - ett riktigt olustigt sammanflätade av politisk makt och ett ekonomsikt särintresse. Jag skulle vilja påstå att LO som organisation på så vis har varit en av de mest politiskt gynnade organisationerna i Sverige.

Men problemet är kanske störst för just LO. Organisationen vill både spela en roll som obunden part på arbetsmarknaden och på så viss uttala sig "fackligt" i frågor som rör medlemmarnas intressen. Detta är inget ovanligt. Lärarnas Riksförbund uttalar sig ofta i skolfrågor för att ge ett annat exempel. Men LO är en del av det socialdemokratiska partiet och på så vis inte alls en "obunden" part som enbart jobbar för sina medlemmars intressen. I dagarna har LO gått ut och stött Socialdemokraterna i deras beslut att avskaffa RUT- och ROT-avdraget vid en eventuell valseger. Exakt hur ligger detta i medlemmarnas intresse, då många LO-anslutna just arbetar inom dessa branscher? LO har ett flertal gånger kritiserat regeringens jobbskatteavdrag eftersom de hävdar att detta försämrar välfärden. Men hur kan det inte ligga i medlemmarnas intressen att få en skattesänkning som just riktar sig mot låginkomsttagare? Hur kan vi veta ifall LO uttalar sig som Sveriges största fackliga centralorganisation eller ifall LO bedriver valkampanj för sossarna? Detta är minst sagt problematiskt. LO är ingen oberoende part och mycket av det som LO säger bör ses som utspel från Socialdemokraterna, vilket inte alltid är fallet. Detta har LO idag svårt att acceptera. Nu när Socialdemokraterna inte sitter vid makten kan man stundtals läsa i tidningarna om att LO känner sig ignorerade av den svenska regeringen. Men vad hade ni förväntat er? En alliansregering som förhandlar med LO förhandlar ju indirekt med den största politiska motståndaren, nämligen Socialdemokraterna. Om LO vill vara en trovärdig part som enbart jobbar för sina medlemmars intressen måste man genomgå skilsmässa med SAP.

Det är dags att detta får ett slut. Moderaterna börjar redovisa sina hemliga bidrag och LO bryter med Socialdemokraterna. Det är dags att gå vidare.
______
Läs även andra bloggares åsikter om LO, Socialdemokraterna, lobbyism, facket, politik, samhälle, arbetsmarknadspolitik

Veckans bloggdebatt: Ungdomsjobben

Temat för veckans bloggdebatt är ungdomsjobben. Sverige har helt klart problem med en allt för hög ungdomsarbetslöshet, något jag redan tidigare har skrivit om. Intressant är dessutom att denna veckas bloggdebatt återknyter till föregående vecka, då diskussionen istället handlade om RUT-avdraget. Just inom ramen för branschen för hushållsnära tjänster återfinns ett flertal arbetstillfällen för människor som tidigare inte har haft någon/liten erfarenhet från arbetsmarknaden. Att ge ett skatteavdrag för just hushållsnära tjänster blir då viktigt rent arbetsmarknadspolitiskt och detta kan inte minst hjälpa just ungdomar.

Men varför går då så många ungdomar arbetslösa? Frågan är såklart inte enkelt, men som tur är har Finanspolitiska rådets sammanställt en eminent rapport om just ungdomsarbetslöshetens orsaker. FI pekar specifikt på det faktum att Sverige har väldigt höga ingångslöner, Sveriges höga andel universitetsstudenter, utformningen av A-kassan samt socialförsäkringen. LAS pekas också ut som ett problem. Visst är denna fråga i hög grad ideologisk, men jag tycker nog att politiker i större utsträckning bör lyssna på de slutsatser som ändå har presenterats av landets arbetsmarknadsekonomer. Den svenska modellen med starka anställningsvillkor och starka fackföreningar har sina förtjänster, men tyvärr är det nog så att just ungdomarna har hamnat i kläm. Att fackföreningar har som uppgift att tillgodose sina medlemmars intressen är självklart, men man bör nog också påpeka att fackförbund har en tendens att driva upp lönenivåerna i samhället. Detta får effekten att en ofrivillig arbetslöshet uppstår vilket såklart drabbar ungdomar eftersom denna grupp är minst "produktiv" i sammanhanget. Detta behöver inte vara ett problem ifall lönerna kan anpassas nedåt för att kompensera för "produktivitetsförlusten" att anställa en yngre person.

Ungefär här brukar vänsterdebattörer börja gaffla om slavlöner och visst är det inte önskvärt att sänka lönerna för ungdomar hur mycket som helst. Självklart inte. Men vi måste börja se på den svenska modellen med starka fackföreningar från olika perspektiv. Jag är ingen motståndare till kollektivantalsmodellen. Jag vill inte införa statligt reglerade minimilöner. Men de svenska facken, som i sin retorik säger sig kämpa för ungdomarna, gör tyvärr ofta raka motsatsen - medvetet eller omedvetet.

Sist men inte minst vill jag slå ett slag för företagandet. Maud Olofsson brukar ofta i debatter ifrågasätta varför man alltid ska utgå från att ungdomar ska bli arbetstagare. Sverige behöver fler entreprenörer och företagare och en viktig ingrediens för att minska ungdomsarbetslösheten skulle kanske vara att underlätta för ungdomar att starta och driva egna företag?
______
Läs även andra bloggares åsikter om arbetslöshet, ungdomsarbetslöshet, ungdomsjobben, veckans bloggdebatt, politik, ekonomi, samhälle

Notis: Den renlärige Ohly

Idag meddelade oppositionen att de kommer att riva upp RUT-avdraget ifall de vinner valet i september. Socialdemokraterna har tidigare varit splittrade i frågan och likaså Miljöpartiet. Vänsterpartiet var givetvis emot såsom sedan kräver.

Man kan inte låta bli att undra: Är det såhär det kommer att låta i fyra år ifall de rödgröna går segrande ur striden? Socialdemokraterna försöker vara nyanserade, Miljöpartiet kan inte låta bli att pröva nya tankegångar, men sedan så kommer den renlärige Lars Ohly och sätter käppar i hjulet för det mesta. Det finns en anledning till att Socialdemokraterna höll ett avstånd till Vänsterpartiet i närmare 100 år - en tradition som nu har brutits. Arma fosterland.
_____
Läs även andra bloggares åsikter om Miljöpartiet, hushållsnära tjänster, RUT-avdrag, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, val2010, politik

Tips: Arbetslinjen enligt SSU

Har precis avverkat en del av Moderaternas valarbetarutbildning. Jag fick där ett tips angående SSU: s förslag till hur Sverige bör komma tillrätta med arbetslösheten och tänkte att jag skulle vidarebefordra detta till er. Enligt SSU: s hemsida:

"SSU kräver att ersättningen i Arbetslöshetskassan höjs till 90 procent och att arbetssökande ska få rätt till 25 dagars semester per år"

Var det någon som sa bidragslinje?! 25 dagars semester per år för att vara arbetslös - skönt ekonomiskt incitament där.

SSU kräver att staten ska garantera att alla kommuner tillhandahåller feriearbeten (sommarjobb) med en rimlig lön till kommunens ungdomar"

SSU slår ett härligt slag för en mild variant av planekonomi. Själv trodde jag att grundprincipen var att företag anställer människor för att de behöver arbetskraft. Men SSU kräver att kommuner tillhandahåller jobb - oavsett ifall det finns något jobb att göra.

"SSU vill inte tillbaka till ett samhälle med pigor och drängar. Därför kräver vi att statens skatterabatter för så kallade “hushållsnära tjänster” avskaffas."

Man är dräng och piga ifall man städar eller sköter om en trädgård hemma hos någon, men man är inte dräng eller piga ifall man bygger en veranda. Socialdemokraternas vämjelse inför skatteavdraget för hushållsnära tjänster i kombination med ett förespråkande för ROT-avdraget är närmast schizofrent
_______
Läs även andra bloggares åsikter om SSU, politik, samhälle, Socialdemokraterna, arbetslöshet, val2010

På Dagens Arena ser man det man vill se

Dagens Arena publicerade igår en artikel om inget mindre än Frankrike. Huvudtesen är att vi i Sverige klagar alldeles för mycket på Frankrike eftersom vi rent ideologiskt inte håller med om de franska ekonomisk-politiska besluten. Några belysande utdrag:

"Frankrike är landet som stör. I svensk debatt betraktas det som bakåtsträvande och i amerikansk växer ren frankofobi. Landet utmålas som en ekonomisk ruin. Men under sista kvartalet 2009 var Frankrike ensamt euroland med tillväxt. Arbetslösheten är hög, men har under krisen stigit klart mindre än i Sverige och andra länder. "

"...Motviljan är ideologiskt betingad. Frankrike är landet som i viktiga avseenden motsäger de politisk-ekonomiska "sanningar" borgerliga och socialdemokratiska ekonomer lärt på Handelshögskolan. "

"...Det innebär inte att allt är bra i Paris. Tvärtom. Landet är i djup politisk kris. Men poängen är att viktiga aspekter av den franska politiska erfarenheten stängts ute från svensk debatt. "

Man kan fråga sig ifall Peter Wirtén, som har skrivit artikeln, ens har orkat kolla upp den mest grundläggande statistiken innan han satt orden på pränt. Nu tillhör jag själv den grupp av människor som älskar Frankrike så få nu inte för er att jag skulle vara någon Frankrikemotståndare. Om ni har följt min blogg under ett tag vet ni att jag förra terminen ägnade mig åt nationalekonomiska studier på en av Frankrikes bästa skolor. Visst finns det ibland ett frankrikehat i Sverige, men jag ställer mig ytterst skeptisk till att detta skulle bero på att Frankrike för en socialistisk ekonomisk politik såsom Wirtén hävdar. Snarare handlar det väl om att svenskar stör sig på den franska självgodheten. Men det är en helt annan fråga.

Allt är inte fel när det kommer till fransk ekonomisk politik, men det finns uppenbart stora brister. Wirtén argumenterar att den franska ekonomiska modellen är bra, eftersom "arbetslösheten har stigit mindre än i andra länder". Kanske är det så, men då ska man komma ihåg att Frankrike under mycket lång tid har kämpat med höga arbetslöshetstal, alldeles oavsett ifall det är hög- eller lågkonjunktur. Den franska arbetslösheten var 2004 9,7 %, vilket är högre än snittet inom EU. Storbritannien och USA, som lyfts fram specifikt av Wirtén, hade vid samma tidpunkt en arbetslöshet på 4,6% respektive 5,5 %. Frankrike har en stor strukturell arbetslöshet, vilket är en fråga som diskuteras väldigt mycket. Att den franska arbetslösheten stiger mindre i lågkonjunktur än i USA och Storbritannien är inte särskilt förvånande eftersom en större andel är anställda inom offentlig sektor, vilken inte är lika konjunkturkänslig. Problemet är som sagt att Frankrike har höga arbetslöshetstal för jämnan. Förklaringar som ofta pekas ut är t.ex. den franska arbetsmarknadsmodellen med höga minimilöner, hög grad av uppslitande konflikter och hög lönekostnad rent generellt i samhället.

Vidare hävdar Wirtén att borgerliga debattörer sprider lögner om Frankrike och utmålar landet som en ekonomiskt ruin. Detta är något jag har skrivit om tidigare och jag finner det ytterst märkligt att Dagens Arena helt verkar ha missat de ständiga franska budgetunderskotten, den allt mer växande statsskulden samt landets konstanta misslyckande att leva upp till tillväxt och stabilitetspakten inom EMU. Detta är också något som är ytterst aktuellt i Frankrike. Statsskulden har ökat från 38% till 74% mellan 1985 och 2009. Nu ska man inte sticka under stol med att statsskulden har ökat rejält i USA under samma tidsperiod. Men till skillnad från USA har den franska tillväxten ha under samma period varit svag - ganska klart under nivån i t.ex. USA och Storbritannien. Att Frankrike då som enda euroland har haft tillväxt under sista kvartalet 2009 blir ju ganska ointressant och intetsägande. Återigen är detta en aktuell fråga i Frankrike och det diskuteras mycket om hur Frankrike ska kunna lösa sina strukturella problem för att få igång tillväxten på lång sikt. Just den stora och otympliga offentliga sektorn målas ofta ut som boven i dramat av franska debattörer och ekonomer. Frankrike har problem med att t.ex. ha för många anställda statliga tjänstemän som inte har någonting att göra. Dock går det inte att sparka dessa människor p.g.a. arbetskontrakten. Vidare har landet släpat efter vad det gäller IT-anpassningen och allmän modernisering och effektivisering i statsapparaten. Dessa superaktuella fråga verkar Wirtén också ha "missat".

Det sista utdraget blir också väldigt märkligt. Att Frankrike skulle befinna sig i en "djup politiskt kris" . Ursäkta, men vad menar Wirtén här? Vadå politiskt kris? Påståendet är ju helt obegripligt.

Summa Summarum: Här har vi ett praktexempel på en dåligt skriven artikel som vägrar gräva djupare i de mest ytliga påståenden. Allt är inte nattsvart i Frankrike. Verkligen inte. Och visst har Sverige en del av lära av det franska exemplet. Men att börja hojta om att Sverige mörklägger fransk politik och debatt eftersom denna skulle vara mer "vänster" än den ekonomiska debatten i Sverige blir riktigt löjligt och på gränsen till en konspirationsteori.

Källa för mina uppgifter: 18 lecons sur la politique économique skriven av Jean-Claude Prager & Francois Volleroy de Galhau. En riktigt bra bok för den som behärskar franska och vill lära sig mer om aktuella ekonomisk-politiska frågor i Frankrike.
______
Läs även andra bloggares åsikter om Frankrike, Dagens Arena, politik, ekonomi, samhälle

Veckans bloggdebatt: Hushållsnära tjänster, succé eller fiasko?

Även denna vecka utmanar Kent Persson till bloggdebatt. Veckans tema av avdraget för hushållsnära tjänster.

Min personliga inställning är att frågan både är ideologisk och ekonomiskt på samma gång. För mig är det en önskvärd utveckling att vi går mot ett servicesamhälle i allt större utsträckning där människor inte längre behöver sköta alla arbetsuppgifter själva utan istället kan koncentrera sig på det som de är bra på och köpa expertis från andra. En gång i tiden klippte sig alla människor i hemmet, lagade sin egen bil, byggde sitt eget hus och så vidare. Det är dock ganska lätt att inse att denna ordning inte är så effektiv, utan att samhället effektiviseras ifall människor koncentrerar sig på färre arbetsuppgifter. Att anställa en städerska ser jag inte som något "fult" vilket vissa vänsterdebattörer vill göra gällande när de pratar om "pigjobb". Detta är något som jag finner vara rent utsagt förnedrande för alla de människor som jobbar inom städbranschen och trivs väldigt bra med detta. Dessutom visar detta på ett enormt sossehyckleri eftersom man inte har problem med t.ex. ROT-avdraget.

Sedan kan vi fråga oss om vi behöver ett skatteavdrag för just köpet av dessa typer av tjänster. Frågan går tillbaka till en utökning av den klassiska nationalekonomiska "labor-leisure-choice"-modellen där en människas tid inte längre enbart ses som ett val mellan arbete (konsumtion)och fritid utan snarare ett val mellan arbete, hemarbete och fritid. Individer förutsätts nyttomaximera i sitt val utifrån en individuell nyttofunktion. Den klassiska modellen kan illustreras såhär:


Såvitt jag vet har det inte gjorts några ekonometriska studier av påverkan på sysselsättningen samt antalet arbetade timmar till följd av infört avdrag för hushållsnära tjänster. Men om det är så att människor helt enkelt väljer att arbeta fler timmar på sina jobb som en följd av att de behöver spendera mindre tid på hemarbete kan avdraget för hushållsnära tjänster också vara ett klipp rent samhällsekonomiskt. Detta blir inte minst viktigt för att öka sysselsättningsgraden för just kvinnor eftersom just kvinnor i störst utsträckning tenderar att vara de som ägnar störst tid åt hushållsarbete. Dessutom har Almega sammanställt en rapport som visar att just branschen för hushållsnära tjänster är en viktig inkörsport för arbetsläsa samt att cirka hälften av jobben skulle försvinna ifall avdraget för hushållsnära tjänster avskaffades. På så vis kan avdraget för hushållsnära tjänster även vara viktigt rent arbetsmarknadspolitiskt eftersom det hjälper människor tillbaka till arbetsmarknaden.

Summa Summarum: Både rent ideologiskt och ekonomiskt får nog avdraget för hushållsnära tjänster anses vara en succé. Kanske är avdraget att betrakta som en ännu större succé i framtiden när vi har gjort fler studier över dess effekt på antalet arbetade timmar för befolkningen i stort.
_________
Läs även andra bloggares åsikter om Bloggdebatt, politik, ekonomi, samhälle, avdrag för hushållsnära tjänster, ROT-avdrag

För Sverige i tiden

OBS: Följande inlägg ska delvis läsas med glimten i ögat

DN Söndag hade idag ett stort uppslag om Republikanska föreningen. Min söndagsmorgon var förövrigt helt perfekt: DN, Earl Grey, färskpressad juice och nybakat bröd. Men så var det den där artikeln om riksdagsledamöter som vill avskaffa monarkin vilken givetvis fick mig att bli skitirriterad innan jag ens teet hade kallnat till drickbar temperatur.

Okej. Till att börja med en full disclosure: Jag har varit anställd på Kungliga Hovstaterna i närmare fem år under sommartid i och med mitt sommarjobb på Gripsholms Slott. Men mitt monarkivurm är äldre än så. Jag kan väl redan nu varna för att det här inlägget blir ganska personligt vars intellektuella standard till en början inte når oanade höjder.

Jag tycker in i själen illa om Republikanska föreningen förstår ni. Inte på det där sättet man kan ogilla en politiskt motståndare. Lars Ohly må inte vara mitt förstahandsval som statsminister, men jag kan ändock gilla killen på någon hatkärleksnivå. Mitt äckel inför Republikanska föreningen är dock något helt annat. Hela dess existens väcker ologiska reaktioner som närmast påminner om rent mordiska tankeströmmar. Inte för att jag inte kan förstå argumenten mot monarkin, men det är något visst med just republikaner i engagerad form. De känns nämligen så in i norden tråkiga. Så insnöade och humorbefriade. Stämningsdödande betongklumpar som har begravt sig allt för långt ner i politiska teoriböcker och glömt bort tjusningen med livet. Att jag själv är en insnöad student som mer än gärna begraver mig i just politiska teoriböcker är ju minst sagt ologiskt. Jag vet att frågan är mer komplicerad än "för eller emot lite pompa och ståt i vardagen", men samtidigt kan jag inte låta bli att sucka för mig själv: Kom igen! Vad är problemet?! Kan vi inte få ha kvar något så underhållande som en totalt otidsenlig kungafamilj? Inser ni inte att detta är självironi i sin bästa form? Sverige, landet där rationalitet, effektivitet och jämställdhet möjligtvis har drivits längst i hela världen, har valt att ha kvar en uråldrig institution i form av monarkin. Är det inte den bästa kombinationen genom tiderna? Det är humor gott folk! Det visar på självdistans.

Peter Althin, som är ordförande för Republikanska föreningen, levererar ett skönt citat i artikeln: "Vi har alla argument på vår sida. Motståndarna har inga." Där satt den din griniga tråkmåns till Kristdemokrat! Förövrigt är det en ytterst konstig kombination att orientera sig till just Kristdemokraterna i kombination med att vara monarkimotståndare ifall ni frågar mig. Men har Althin rätt? Finns det inga argument för monarkin? Jovisst finns det! Att vara för monarkin är inte per se liktydigt med att vara antiintellektuell såsom jag kanske framstår i föregående stycke. I det här läget kan jag inte låta bli att berätta en liten historia. Förra våren läste jag B-kursen i statsvetenskap och ett av de obligatoriska momenten var att delta i ett så kallat grundlagskonvent. Tanken var att vi skulle skriva om den svenska konstitutionen och på så vis göra den mer perfekt och demokratiskt. En hel del intressanta diskussioner ägde rum innan själva voteringen där studenterna hade fått lämna in olika motioner till grundlagskonventets ordförande (en professor i statsvetenskap). Betänk att rummet alltså är fyllt med akademiker och till råga på allt studenter som pluggar statsvetenskap. Vi talar här alltså om politiskt intresserade individer som både har läst ett och annat om demokratiteori. Slagsidan rent ideologiskt ligger helt klart åt Miljöpartiet samt i viss mån åt Folkpartiet (ej Jan Björklund utan här talar vi om småmesiga socialliberaler). Självklart hade det inkommit en motion om att Sverige borde vara en republik, där standardargumenten framfördes. Resultat? Motionen avslogs. Studenterna ansåg Sverige borde vara en monarki eftersom detta utgjorde det bästa statsskicket.

Nu säger väl inte detta egentligen någonting alls, men det är lite småroligt. Monarkin har ett mycket starkt stöd i Sverige och det finns visst rationella argument för att Sverige ska fortsätta att vara en monarki. Jag vet att mitt "Kom-igen,-det-är-ju-så-roligt"-argument inte biter på så många. En mycket starkt argument för att Sverige bör behålla monarkin är i grunden rent ekonomiskt. Monarkin kostar väldigt lite pengar och Sverige tjänar enorma summor på att behålla det nuvarande statsskicket. Varumärket den svenska monarkin värderas till närmare fem miljarder kronor och ett flertal företagschefer har genom åren vittnat om värdet av att just kungafamiljen är främsta representant för Sverige vid olika statsbesök. Kungafamiljen fungerar här som en viktig dörröppnare. Betänk då att kostnaden för monarkin enbart är lite drygt 100 miljoner, där ungefär hälften är anslag till Slottsstaten - en summa som Sverige förhoppningsvis får dras med även om monarkin avskaffas. Monarkin är helt enkelt ett klipp för Sverige.

Sedan kommer vi till demokratiargumentet. Monarkin bygger på en odemokratiskt princip menar republikanerna. Javisst är det så. Jag säger inte emot er. Men jag ser nämligen inte detta som ett problem. Det viktigaste för mig är att svenska folket har valmöjligheten, inte att samtliga procedurer i sig är genomdemokratiska. Svenska folket har nämligen möjligheten att avskaffa monarkin i ett slag. Om vi får för oss att göra Sverige till en republik, ett valkungadömme eller något annat fantasifullt kan vi teoretiskt sett få det gjort till oktober i år. Allt som krävs är två identiska riksdagsbeslut med ett mellanliggande val. Monarkin bygger på en arvsprincip, men enbart eftersom svenska folket ger sitt godkännande till denna arvsprincip. Vi har genom åren ändrat spelreglerna för monarkin ett flertal gånger. Senast ändrade vi Successionsordningen 1980 när vi införde kognatiskt tronföljd. Att påstå att Sverige är ett land förslavat under monarkins bojor blir löjligt. Sök upp närmsta demokratirankning så kommer ni se att på 20 i topp återfinns det ett flertal monarkier. Att ha valt en ordning där statschefen ärver sitt ämbete betyder inte att landet i sig blir mindre demokratiskt så länge medborgarna har kontrollen över den politiska dagordningen.

Monarkin har för mig aldrig enbart symboliserat en omotiverad odemokratiskt ordning, utan snarare fungerat som ett monument över Sveriges lyckade demokratiseringsprocess. Vi valde vägen med långsamma reformer och demokratisering under lagarna, till skillnad från blodiga och uppslitande revolutioner. Konservativa och progressiva krafter samtalade istället för att börja ha ihjäl varandra. Sveriges valda väg visade sig vara mycket lyckat. Den konstitutionella monarkin i kombination med en parlamentarisk demokrati visar på ett land som håller sina demokratiska ideal högt samtidigt som vi visar på historieanknytning. Monarkin har på så vis ett historiekulturellt värde. Monarkin i Sverige blir då inte alls en historiskt rest som borde rensas bort, utan något som visar på något väldigt svenskt: Kompromissvilja. Sveriges valda kombinationsmodell är något som borde hyllas. Eller för att citera Edmund Burke:

"Det är lättare att inympa fördelarna med republik i monarkin, än fördelarna med monarkin i republiken."
_________
Läs även andra bloggares åsikter om monarkin, demokrati, Peter Althin, Republikanska föreningen, kungahuset

Saknaden efter GP

Det är inte ofta man hör från den gamle godingen, men idag uttalade sig Göran Persson i Sydsvenska dagbladet Jag tillhör dem som saknar GP i svensk politik. Den slipade retoriken, buffligheten, självgodheten och - om vi nu ska vara ärliga - den bastanta kroppshyddan som ingav pondus. Ett flertal svenska tidningar refererar idag till hans uttalande om att Socialdemokraterna gör fel när de går till val på högre skatter.

Rätt och fel i sammanhanget är ganska intressant. Göran Persson menar att den svenska ekonomin tillåter både behållande av jobbskatteavdraget samt satsningar på pensionärer och andra politiska projekt. Han tycker inte att Socialdemokraterna ska plåga sig själva med en debatt om högre skatter. Göran Persson slänger lite oväntat in en kommentar att han själv minsann sänkte skatterna med 60 miljarder under sin tid som statsminister. Dessutom är han övertygad om att en S-regering i samma läge skulle ha sänkt skatten lika mycket med utgångspunkt från den ekonomiska tillväxttakt som Sverige har upplevt.

Till att börja med kan man konstatera att Göran Persson förefaller ganska ideologidöd. Debatten om skatter handlar enligt GP: s retorik enbart om vad man "kan göra" och "vad som således sker". Skatteutvecklingen verkar inte i så stor utsträckning handla om vilket samhälle vi vill ha, utan följer mer fysikaliska lagar. Slutsatsen blir att S inte bör diskutera att höja skatterna, eftersom detta enbart försämrar partiets utgångspunkt i valrörelsen. Desto mer intressant blir det att oppositionen nu i tre års tid har gått i taket över mer eller mindre var enda skattesänkning med referens till att det skapar klyftor i samhället, gör Sverige till ett råare och kallare land, försämrar för de fattiga, förstör samhällsekonomin, ökar arbetslösheten, förbereder för antikrist ankomst till jorden....take a pick. Skattesänkningar har målats ut som av naturen negativa, vilket blir extra tydligt när oppositionen har lovat att t.ex. återinföra förmögenhetsskatten vid en eventuell valseger, trots att denna skatt ganska unisont har dömts ut som rent skadlig av skolade ekonomer (även S-märkta sådana). Rationella effektivitetsargument för och emot skatter verkar inte riktigt gå fram. Å andra sidan tenderar i alla fall Socialdemokraterna och Miljöpartiet att först klaga närmast hysteriskt över de olika stegen i jobbskatteavdragen, för att sedan acceptera dem närmast i sin helhet. Men enligt Göran Persson är det frid och fröjd. S hade ändå gjort samma sak...typ. Vad vill egentligen Socialdemokraterna? Om nu skattesänkningarna, enligt Göran Perssons argumentation, inte är skadliga för den svenska ekonomin, varför helt enkelt inte behålla dem? Och om man nu väljer denna väg, varför i det läget använda en retorik som är totalt skattesänkarnegativ? Är det mest ett spel för galleriet månntro? Finns det kanske en insikt även hos Socialdemokraterna att den borgerliga ekonomiska politiken faktiskt inte är så illa trots allt?

______
Läs även andra bloggares åsikter om Göran Persson, Socialdemokraterna, regeringen, politik, samhälle, ekonomi, val2010

Vilka frågor avgör valet 2010?

Jag tänkte att jag skulle haka på Kent Perssons idé om veckans bloggdebatt. Idén är att politiska bloggar under en vecka skriver ett inlägg under en gemensam rubrik, som denna vecka är: "Vilken fråga kommer att avgöra valet?".

Jag kan såklart börja med att upprepa den lite småtradiga frasen att frågan är komplicerad och att det inte finns EN fråga som kommer att avgöra valet 2010. Men om det är något man ska peka på som avgörande för huruvida det blå eller det röda laget vinner valet är det själva tidshorisonten enligt min mening. För att förtydliga anser jag att det är absolut avgörande att den borgerliga alliansen lyckas övertyga väljarna att alliansen politik är bäst för Sverige i det långa loppet. Den stora skillnaden som jag ser mellan rött och blått för tillfället i svensk politik är att oppositionen fokuserar på här och nu, medan borgerligheten är mer koncentrerad på långsiktiga lösningar. Detta är något som går igen i ett flertal frågor och jag tänkte ge några exempel.

Ekonomiskt politik. Finanskrisen slog till över hela världen och Sverige kastades in i en lågkonjunktur med vikande efterfrågan och stigande arbetslöshet. Regeringen valde i detta läge att föra en expansiv finanspolitik, men samtidigt vara tydlig med att Sveriges regering måste ta ett ansvar för de offentliga finanserna. De rödgröna kritiserade regeringen hårt och tjatade hela förra sommaren om att Sverige måste investera sig ur krisen. Och till viss del måste man ge oppositionen rätt. Ifall Sverige kraftigt höjer de offentliga utgifterna så kommer ekonomin att stimuleras enligt Keynes teorier (i vilken grad låter jag vara osagt). Regeringen har trots allt inte underkänt det här argumentet utan har ökat utgifterna och sänkt skatterna för att just stimulera efterfrågan. Men man måste samtidigt se bortom denna kris och blicka framåt mot högkonjunkturen och den lågkonjunktur som oundvikligen kommer därefter. I det läget är det viktigt att inte ha bränt av alla raketer. Sverige har som få länder i Europa inte hamnat i skuldfällan med skenande budgetunderskott och statsskuld. Spanien, Grekland, Irland och Frankrike kan fungera som avskräckande exempel. På så vis har den borgerliga regeringen accepterat en stigande cyklisk arbetslöshet idag, för att stå bättre rustade inför imorgon. Man har tagit ansvar för den långa sikten.

I debatten om sjukförsäkringsreformen samt reformeringen av A-kassan, i kombination med jobbskatteavdrag, kan vi också se skiljelinjen mellan kort och lång sikt. Oppositionen fokuserar på "rättvisa ersättningsnivåer" vad nu detta innebär. Självklart innebär högre A-kassa, högre sjukersättning och ett allmänt generöst bidragssystem något positivt för de som av en eller annan anledning tar del av detta. På så vis är oppositionens politik "bättre" för vissa på kort sikt. På lång sikt står dock Sverige inför en enorm utmaning i form av en åldrande befolkning. Detta är den största framtidsfråga som Sverige tillsammans med resten av den industrialiserade världen står inför och det gäller att påbörja anpassningen redan nu. Vi måste anpassa våra system för att möta denna utmaning. I det läger är det essentiellt att öka de ekonomiska incitamenten för att arbeta, eftersom det rent utsagt inte finns något alternativ ifall vi vill bevara vår välfärdssektor även i framtiden. Detta möjliggör att vi pressar ner den strukturella arbetslösheten (den arbetslöshet som finns där oavsett ifall det är finanskris eller ej) Vi måste uppmuntra till mer arbetskraftsinvandring så att fler kan bidra inom ramen för det svenska samhället. Vi måste reformera våra system så att de inte låser fast människor utan på ett smidigt sätt hjälper dem tillbaka till ett sammanhang som både är tillfredsställande för den enskilda personen men även för samhällsekonomin. Vi måste förstå att på lång sikt är det inte hållbart med människor som går i pension vid 62, att Sverige under långa perioder har haft Europas högsta sjuktal i kombination med Europas friskaste befolkning, att förtidspensionera unga människor, att ha sjukpenningsystem där kontinuerlig uppföljning och gemensamma riktlinjer inte existerar. Alliansregeringen har under sina fyra år vid makten konsekvent tagit sig an de stora frågorna. Man har genomfört reformer som kanske är smärtsamma idag, men som är fullkomligt nödvändiga imorgon.

Ungefär så resonerar jag om valet 2010. Just verklighetsbeskrivningen mellan kort/lång sikt tror jag är den avgörande punkten för att vinna valet 2010. Det gäller att påpeka skillnaderna och inte försöka övertrumfa oppositionen i att vara tillfälligt "generös". Alliansen ska gå till val på temat att ta ansvar för Sverige -idag och imorgon.
______
Läs även andra bloggares åsikter om regeringen, val2010, Kent Persson, politik, samhälle, oppositionen

Att komma ut som EMU-motståndare

När jag gick i tvåan i gymnasiet folkomröstade Sverige huruvida vi skulle införa euron som valuta. Jag var själv aktiv i ja-kampanjen, vilket väl närmast var att betrakta som en självklarhet när man gick på Europaskolan i Strängnäs. För mig var euron en symbol för det enande Europa - själva gräddan på moset över det EU som jag så starkt förespråkade. Tanken om Europas förenta stater var för mig en framtid som både var realistisk och önskvärd.

Nu sju år senare är jag fortfarande en varm anhängare av EU och hela den fredstanke som unionen i grund och botten bygger på. Våren 2004 var jag i Berlin och i samma veva hade östutvidgningen av unionen ägt rum, vilket är och förblir ett historiskt ögonblick då de forna kommunistiska och förtryckta östländerna äntligen återförenades med sina grannar i väst. EU som union är, trots sina många interna problem, en helt unik institution som genom sin mjuka makt kan och bör göra skillnad i världen. Dessutom är EU en nödvändighet för att Europas länder ska kunna hävda sig i globaliseringens tidsålder.

Men så kommer vi till det här med EMU. Under dessa sju år sedan folkomröstningen har jag spenderat en avsevärd tid på nationalekonomiska studier. Frågan om ett EMU-medlemskap är nämligen i allra högsta grad en ekonomisk fråga. Vissa vill göra gällande att det enbart handlar om juridik och framför argument såsom att Sverige måste gå med i EMU eftersom vi förband oss till detta i och med att vi gick med i EU. Inget undantag förhandlades faktiskt fram. Detta må vara sant, men i ärlighetens namn kommer EU aldrig att tvinga Sverige att gå med i EMU. Detta vore ett PR-mässigt självmord. Därför återstår att diskutera för och nackdelarna med en gemensam valutaunion.

Jag känner på mig redan nu att detta troligtvis är det första inlägget av många som behandlar just den här frågan. Rimligtvis kan jag inte ta upp alla argument som har fått mig att tänka om. Rent politiskt ser jag värdet i att ha en gemensam valuta. Att låta handelsintegrationen få löpa linan ut och gå från en gemensam marknad till ett gemensamt valutaområde. I slutändan kanske de politiska argumenten trots allt väger över och på så vis kan man bortse från de negativa ekonomiska aspekterna. Men vi kan inte blunda för att vi måste betala ett pris för att uppnå denna politiska symbolik. Vi ger i praktiken nämligen upp möjligheten att bedriva en självständig penningpolitik. För att göra en lång historia kort kan man lite slarvigt säga att en stat kan bedriva ekonomisk konjunkturpolitik på två sätt, nämligen genom finanspolitiken (skatter och utgifter) och/eller genom penningpolitiken (Riksbanken). Dock är inte frågan såhär enkel utan en mängd andra aspekter spelar såklart också in. Sverige använder idag både finanspolitiken och penningpolitiken för att motverka lågkonjunkturen med en unik "policy-mix" för just Sverige.

Den mest välkända teorin angående valutasamarbeten kallas för "Teorin om optimala valutazoner". Enligt den här teorin som presenterades av Mundell kan man utvärdera när det är lönsamt för två eller flera stater att införa en gemensam valuta (det vill säga fast växelkurs mellan dessa två olika länder). Den stora fördelen med en gemensam valuta är att osäkerheten om transaktionskostnaderna försvinner med en gemensam valuta. Företag och hushåll behöver inte längre bry sig om växelkursrisken vilket antas vara positivt för handeln och den ekonomiska tillväxten. Den stora nackdelen med en valutaunion innebär att växelkursen samt penningpolitiken inte längre kan användas för att på ett mer smidigt sätt uppnå intern jämvikt (full sysselsättning och prisstabilitet) enligt logiken bakom Mundells omöjlighetstriangel. Vi ger alltså upp en verktyg för att bedriva stabiliserande ekonomisk politik och som en följd av detta måste vi i större utsträckning förlita oss på finanspolitiken. Risken finns att vi förlorar ett redskap som kan vara nödvändigt om det är så att länderna i valutasamarbetet drabbas av en s.k. asymmetrisk shock - det vill säga, för att ge ett enkelt exempel, att land X drabbas av en lågkonjunktur och skulle behöva en låg ränta, medan land Y befinner sig i en högkonjunktur med inflationstendenser och skulle behöva en hög ränta. Detta behöver dock inte vara ett problem ifall det är så att den ekonomiska integrationen mellan länderna i valutasamarbetet är långt gången. Om det är så att ländernas ekonomiska struktur påminner väldigt mycket om varandra, om länderna handlar med varandra i hög utsträckning samt ifall det är en stor rörlighet på produktionsfaktorer (arbete och kapital) är risken för assymetriska chocker mindre. I det läget överväger fördelarna med en gemensam valuta nackdelarna.

Ergo, hur ser det då ut i EU? Är integrationen så pass omfattande att fördelarna överväger nackdelarna? Tyvärr är svaret nej. EU-ländernas handel med andra EU-länder som andel av BNP uppgick 2007 till 16 %, vilket inte är obetydligt, men samtidigt inte enormt mycket heller. Vi må ha en stor rörlighet på kapital i Europa, men när det kommer till arbetskraft är européerna i väldigt låg utsträckning villiga att röra på sig och börja arbeta i ett annat land. Människor i USA är i mycket högre utsträckning villiga att flytta till delstater där det finns jobb och motverkar på så vis intern ickejämvikt. Det stora problemet här är såklart språket och olika kulturella skillnader mellan säg t.ex. Italien och Tyskland. Det är sällan ett alternativ för en arbetslös italienare att ta sitt pick och pack och flytta till Hamburg där det finns jobb. Det fungerar helt enkelt inte så. Avslutningsvis finns det relativt stora skillnader rent strukturmässigt mellan EU-länderna. Sydeuropa är än idag mer inriktat mot jordbruksproduktion, medan Nordeuropa är mer högteknologisk och producerar mer kapitalintensiva varor och tjänster. Jag konstaterar, i likhet med Paul Krugman, att EMU-området inte är ett optimalt valutaområde. De ekonomiska nackdelarna överväger fördelarna. (Källa för hela stycket: Krugman & Obstfeld; International economics, sid. 613 ff)

Vidare kan man ställa sig frågan om det verkligen är optimalt att ha en gemensam penningpolitik och samtidigt inte ha en gemensam finanspolitik. EU: s budget motsvarar enbart 1 % av BNP i Europa och kan alltså inte användas i sammanhanget. Den bästa lösningen är i regel att man använder en kombination av finans- och penningpolitik samtidigt. I detta fall är detta inte möjligt eftersom ECB sköter penningpolitiken inom EMU-området, medan det sedan är upp till varje enskild regering att sköta finanspolitiken. Systemet har en inneboende trubbighet och i dagsläget tror jag ingen politiker i Sverige är villig att ge upp skatte- och utgiftspoltiken till Bryssel. Detta skulle ju i stor utsträckning innebära en enorm förändring för hela den svenska modellen, då det knappast skulle vara så att de övriga medlemsländerna anpassar sina skatter och avgifter till den svenska nivån.

För att ett valutasamarbete ska fungera behövs det vissa regler för finanspolitiken då det otvivelaktigt finns band mellan finans- och penningpolitik. Stabilitetspakten och konvergenskriterierna för att inträda i EMU är ett försök till detta. Enligt stabilitetspakten får ett land enbart ha ett budgetunderskott på max 3 % samt en statsskuld på max 60 % av BNP. Man kan se detta som en litet försök till att synkronisera finanspolitiken i de olika EMU-länderna. Problemet är bara att EMU-länderna konsekvent skiter i stabilitetspakten. Ett flertal länder har idag budgetunderskott som ligger långt över 3 % och statsskulden har rusat i höjden i en rad länder. Detta gäller inte enbart finanskrisen, utan trenden har varit tydlig under ett flertal år. Vissa länder går med konstanta budgetunderskott både i hög- och lågkonjunktur och självklart är inte detta hållbart i längden. Ingen kan väl vidare ha missat situationen i Grekland där statsfinanserna är körda i botten i kombination med att landet har förfalskat sina nationalräkenskaper. Man spekulerar nu för fullt i om eurosamarbetet faktiskt kan överleva en "statskonkurs" i Grekland. Samtidigt har Sverige Europas starkaste statsfinanser och en minskande statsskuld.

Så nej tack! Sverige står för tillfället bättre utanför EMU. Rent politiskt tycker jag fortfarande att vi bör gå med, men detta är tyvärr inte gott nog. I framtiden har den ekonomiska integrationen kanske (troligtvis) ökat och i det läget är det kanske värt för Sverige att gå med i EMU. Vi är dock inte där idag.
_______
Läs även andra bloggares åsikter om EMU, EU, ekonomi, samhälle, politik

Humor: Genus-Hitler video

Göran Hägglunds debattartikel verkar ha fått igång bloggosfären. Jag hittade den här videon skapad av Tanja Bergqvist som verkar ha gått i krig mot genusvetenskapen. Själv kan jag inte påstå att jag är lita hatisk. Jag må inte gilla tanken att alla utbildningar på
universitetet ska tvingas lära ut genusperspektiv enligt statliga direktiv, men genusforskningen i sig kan ofta bidra med spännande infallsvinklar. Ja, om de inte kommer fram till att män äter barn och offrar dem i satanistiska ritualer vill säga...Hur som helst förtjänar man en länk om man har jobbat ihop en video med titeln "Genus-Hitler video"

Hail to Göran Hägglund

Göran Hägglund alltså. Idag levererades ännu en DN-debattare där Kd-ledaren står upp för de individuella valen och ännu en gång sitter jag och myser vid läsningen. Denna gång angriper Göran Hägglund kvoteringsproblematiken med utgångspunkt från partiledardebatten i Agenda förra söndagen. Debattartikeln fokuserar i mångt och mycket på de allt mer frekventa kraven från politiker i allmänhet och från oppositionsföreträdare i synnerhet att kvotera föräldraförsäkringen. Låt mig citera ett läsvärt stycke:

"För vad det ytterst handlar om är faktiskt inte bara en jämställdhetsdiskussion utan också en fråga om vilken demokratisyn man har. Är det demokratiskt riktigt att underkänna de enskildas och familjernas självständiga val baserat på att det sammanlagda utfallet av valen inte passar? Medborgarna ses som statsegendom i stället för att staten ses som medborgarnas tjänare."

Göran Hägglund fyller här ett tomrum i svensk politik. De rödgröna anser på klassiskt socialistiskt manér att samhällsnyttan är överordnat individuella val, men även folkpartistiska politiker argumenterar i dagsläget för en "individuell föräldraförsäkring" utifrån liberala tankegånger. Därför känns det så befriande att Kristdemokraterna faktiskt går in och argumenterar emot denna statliga klåfingrighet och slår ett slag för alla Sveriges tusentals familjer och deras möjlighet att få fatta egna beslut.

Motståndet mot delad föräldraförsäkring är stort. Det verkar flyga omkring lite olika siffror, men någonstans i spannet 80 - 90 % av svenska folket anser inte att föräldraförsäkringen bör kvoteras. Motståndet varierar inte märkbart mellan män och kvinnor och starkast motstånd hittar vi i den yngre delen av valmanskåren.

Trots dessa siffror framhärdar kvoteringsivrarna att delad föräldraförsäkring är en frihetsreform. Jag kan till viss del köpa argumentet att en statlig finansierad försäkringsform ska baseras utifrån enskilda individer och inte ges som i form av en "kollektiversättning". Dock blir detta argument oerhört teoretiskt. Kollektivet består i det här fallet av två individer och effekten av en delad "individuell" föräldraförsäkring blir enbart en ren kvotering rätt mot människors vilja. Människor väljer "fel" och därför måste staten gå in och rätta till "problemet". Jag har alltid haft svårt för att man från centralt håll ska pracka på människor vissa åsikter. Personligen tänker jag ta ut exakt halva föräldraförsäkringen när den dagen kommer, eftersom jag anser att detta är ett fantastiskt tillfälle att få spendera tid med mina barn. Men jag inser samtidigt att frågan knappast är enkel. Människor befinner sig i olika livssituationer och att enbart stirra sig blind på statistiken gör att man glömmer bort de enskilda familjerna bakom siffrorna. Inför gärna jämställdhetsbonus där familjer får lite extra pengar ifall pappan tar ut en större del av föräldraförsäkringen. Anordna gärna seminarier och opinionsbilda i frågan. Men kapitulera inte med att ta till lagstiftningsvapnet bara för att utvecklingen inte går lika fort som ni önskar. Fler och fler pappor tar faktiskt ut föräldraförsäkring.

Jag tror att man måste visa upp tolerans i den här frågan. Man kan inte som politiker/ genusvetare/ samhällsdebattör helt begrava sig i sin egen "upplysning" och dumförklara resten av svenska befolkningen genom kvotera föräldraförsäkringen. Människor är inte dumma djur som inte förstår sitt eget bästa. Verklighetens folk kampanjen kan man både tycka det ena och det andra om, men en viktig poäng har faktiskt Göran Hägglund, nämligen att människor i viss utsträckning också måste få lämnas ifred. Detta innebär inte att hela samhället ska kapitulera för bakåtsträvande medelmåttlighet, men vi måste samtidigt inse att vissa val i människor vardag just ska fattas av dem själva. Vi kan inte politisera hela samhället från Riksdagen ner till familjen Andersson i Bollnäs. Det är helt enkelt inte önskvärt.
______
Läs även andra bloggares åsikter om föräldraförsäkringen, Göran Hägglund, politik, jämställdhet, samhälle, verklighetens folk, Kristdemokraterna

Notis: Nej Wanja

En kort notis som följer upp gårdagens inlägg. Idag skriver LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin på Aftonbladets debattsida:

"Jobbskatteavdraget innebär högre skatt för pensionärer och de som har inkomster från trygghetsförsäkringarna än för dem som jobbar. Det är därför rimligt att beskriva jobbskatteavdraget som en ”pensionärsskatt”, en skatt på sjuka och en skatt på arbetslösa."

Nej Wanja, det är inte rimligt att beskriva jobbskatteavdraget som en pensionärsskatt, utan snarare är detta på gränsen till puckat. Olika skatt för olika grupper betyder fortfarande inte högre skatt för de som inte får lika stora sänkningar. Pensionärer har fått lägre skatt under mandatperioden. Arbetstagare har fått ytterligare lägre skatt. Återigen handlar det inte om ett nollsummespel. LO:s ordförande lägger som vanligt mest energi på att kampanja för Socialdemokraterna och inte på att företräda sina medlemmars intressen.
_______
Läs även andra bloggares åsikter om LO, ekonomi, jobbskatteavdrag, pension, samhälle, politik, Wanja Lundby-Wedin

Valfläsk till gnälliga pensionärer

Fredrik Reinfeldt meddelar nu föga förvånande att pensionärerna står på tur i frågan angående kommande skattesänkningar. Om man tar valet 2010 som utgångspunkt är det nog ett smart drag. För att behålla makten kan inte alliansen reta upp pensionärerna, som är en viktig väljar/lobby-grupp, allt för mycket.

Men tillåt mig att bli lite småsur. Pensionärerna har två gånger under den här mandatperioden fått skattesänkningar, vilket inte skedde en enda gång under regeringen Persson. PRO, som är en del av den socialdemokratiska rörelsen ska tilläggas, har dock gått i taket över att pension idag beskattas hårdare än lön. Det mullrar i pensionärsleden brukar det heta. Om man har en definition av rättvisa som innebär att alla grupper ska behandlas exakt lika så förstår jag irritationen. Men för mig är det, och har alltid varit, viktigast att höja miniminivåerna - inte att bekämpa relativa skillnader mellan grupper. Bara för att löntagare har fått högre skattesänkningar än pensionärer betyder det ju inte att pensionärer har fått det sämre. Det är ingen nollsummespel det här. Dessutom består sänkningen av inkomstskatten av ett jobbskatteavdrag vars främsta uppgift är att skapa incitament för människor att gå in på arbetsmarknaden - ett skatteavdrag för de som arbetar. Pensionärer jobbar bevisligen inte och därför får de inte ta del av detta skatteavdrag.

Att uppröras över detta är som att bli förbannad för att regeringen inför ROT-avdrag och inte samtidigt skatteavdrag för köp av frisörtjänster. Det ena kan inte alltid innebära det andra. Pensionärer som väljer att jobba får dessutom dubbelt jobbskatteavdrag, så systemet är redan till fördel för äldre personer. Därför kan jag inte låta bli ett litet utrop: Sluta gnälla! Det är inte synd om er! Att tala om att straffbeskatta landets pensionärer blir nästintill nyspråk à la 1984 i stil med krig är fred, frihet är slaveri...Hur kan det vara straffbeskattning att sänka skatten på pensionerna? Sveriges pensionärer har inte fått det sämre under de senaste tre åren, utan de har fått det bättre. Löntagarna har fått det ännu lite bättre, men detta innebär inte att pensionärerna har fått det sämre. Det låter ibland som att regeringen Reinfeldt har spottat på och förvärrat det för landets pensionärer, vilket uppenbarligen inte är sant.

Enligt Fokus är just 65+arna de som har ökat sina disponibla inkomster mest under den senaste tioårsperioden. Avskaffandet av fastighetsskatten samt förmögenhetsskatten har inneburit stora lättnader för Sveriges pensionärer. Höjning av den så kallade fattigpensionen/garantipensionen är en sak, men låt oss vara ärliga och erkänna att det knappast är det som frågan handlar om i det här fallet. Oppositionen och pensionärsorganisationerna kräver lika beskattning för arbetstagare och pensionärer av princip, vilket minst sagt låter lite barnsligt och ogenomtänkt.

Det här är en viktig framtidsfråga. Vi kan helt ärligt konstatera att dagens pensionärer i mångt och mycket har det väldigt bra ställt. De går i pension tidigt - sällan senare än 65 - och de har under sina arbetsår i regel betalat mycket lägre skatt än vad dagens löntagare gör. Dessutom ska det tilläggas att det bästa sätter att höja pensionerna är att fler arbetar med tanke på pensionssystemets utformning. Jobbskatteavdraget är ett medel för att få fler personer in på arbetsmarknaden. Jag är 23 år för tillfället och man behöver inte vara Einstein för att förstå att jag knappast kan se fram emot en lika lång och generös pension som dagens pensionärer. En pensionsålder på 70+ är fullt realistiskt och dessutom lär jag få spara ihop till min pension själv i mycket högre utsträckning. Att man nu börjar titta över systemen för att uppmuntra fler människor att arbeta även efter 65 (dubbelt jobbskatteavdrag) handlar inte om att vara taskig, utan om att reformera välfärden så att den blir hållbar även i framtiden. Ju förr vi börjar desto bättre då det knappast löser några problem att blunda för verkligheten.
_______
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, regeringen, val2010, pension, ekonomi, PRO

Stupstock eller ättestupa?

Stupstocken. Det är inte första gången jag återkommer till detta ord. Den rödgröna oppositionen älskar att säga att regeringen har infört en stupstock i sjukvårdsförsäkringen. Tillåt mig att citera en kommentar till en av mina tidigare inlägg:

"Stupstock menas att folk utförsäkras. Därmed så finns ingen ersättning längre.
Istället så finns a-kassa i.o.m man skickas till arbetsförmedling men a-kassan faller ut för de som är sjuka längre än 5 år."

Jag förstår fortfarande inte hur detta rent etymologiskt kan jämföras med en stupstock. Enligt Wikipedia är en stupstock:

"Stupstock. Kyrka och rättsväsende kunde döma den skyldige till att tillbringa x-antal dagar i stupstock för sin gärning. Stupstocken var förr oftast placerad framför kyrkorna eller torg. Den var utformad, oftast med separata platser för händerna. Dessa låstes i läge av en överliggande bräda som låstes fast. Den skyldige kunde inte värja sig för folkets vrede utan kunde bli slagen, bespottad och kallad vid öknamn"


När oppositionen säger att de vill avskaffa stupstocken så syftar de på de införda fasta tidsgränserna i den nya sjukförsäkringen. Men ordet stupstock verkar inte stämma överens med den rent språkliga definitionen på en stupstock. Det finns emellertid en alternativ definition av ordet stupstock

"Stupstocken var en stock med urgröpning i mitten för halsen. Den var så låg att de som skulle halshuggas fick lägga sig ned. Själva avrättningen skedde med en speciell yxa, bila. Adelsmän kunde ibland få välja att halshuggas med svärd."

Denna definition blir mer rimlig. Man menar att högern helt enkelt har ihjäl människor (sic!) med den nya sjukvårdsreformen. För det första kan man konstatera att oppositionen inte tvekar att använda ren skräckbeskrivning för att svartmåla regeringens vilja att tackla ett viktigt samhällsproblem, nämligen de höga sjuktalen i ett av världens friskaste länder. Men nog om det. Just användandet av ordet stupstock blir dock en aning svårförstått. Personligen är min bild av en stupstock just den samma som bilden ovan och inte själva avrättningsanordningen. Jag skulle föreslå ett byte till ordet "ättestupa". Detta ord associeras i ännu högre grad med ondska, egoism och kan i mycket lägre utsträckning missförstås. Definitionen av ättestupa är enligt följande:

"Ättestupa är ett brant stup där åldringar under nordisk forntid skall ha blivit kastade, mot sin död. Enligt myten gjordes detta då den äldre blivit oförmögen att försörja sig själv eller bidra till arbetet på gården."

Mer träffsäkert, eller hur?
______
Läs även andra bloggares åsikter om sjukförsäkringen, stupstock, val2010, regeringen, politik, samhälle