Den borgerliga soppan

Vare sig vi tycker om det eller inte håller det på att växa fram ett politiskt system som i stor utsträckning liknar tvåpartimodellen. De båda blocken blir allt mer cementerade och det blir mindre och mindre troligt att mittenpartierna väljer att ömsom samarbeta med Moderaterna ömsom med Socialdemokraterna. Resultatet av en svag blockpolitik blev att Socialdemokraterna alltid hamnade i regeringsställning genom att samarbeta med olika partier i olika frågor. Visst finns det ett flertal nackdelar med att politiken blir mer uppdelad i två olika lag som står mot varandra. Samtidigt överväger fördelarna nackdelarna enligt min mening i och med att ansvarsutkrävandet blir mycket tydligare genom att det finns två tydliga alternativ. Detta är mycket viktigt eftersom väljarna måste få en känsla av att deras röster faktiskt ger utslag. Varje val blir en tävlan och regeringen byts antingen ut eller får sitta kvar. Motsatsen är situationen i till exempel Belgien där samma partier mer eller mindre sitter kvar i regeringen oavsett valresultat med undantag för några mindre ommöbleringar.

Nåväl. En aktuell fråga i sammanhanget är ifall vi egentligen behöver sju olika riksdagspartier. Med tanke på min borgerliga orientering känns det mest lämpligt att skriva just om detta block. Varför ska vi egentligen ha fyra olika borgerliga partier ifall det viktigaste i slutändan ändå blir vad Alliansen enas om att gå till val på? Är det verkligen optimalt att varje enskilt parti först ska kompromissa inbördes mellan olika viljor och utifrån detta skapa partiprogram och valmanifest? Sedan ska Alliansen utifrån detta kompromissa ytterligare och skapa ett gemensamt program. Det hela känns en aning omständligt. Motargumentet är givet redan från början. De fyra borgerliga partierna skiljer sig åt alldeles för mycket och att bunta ihop alla dessa åsikter i ett enda blått gigantparti vore att gå miste om en välbehövlig variation mellan partierna. Samtidigt är det min uppfattning att borgerliga väljare är en mer homogen grupp än väljarna tillhörande vänsteralliansen. Att vara borgerlig är i Sverige idag inte särskilt komplicerat, trots att det egentligen borde vara det. Det finns stora skillnader mellan den liberala och den konservativa ideologin, vilka både återfinns hos de fyra borgerliga partierna. Att vara vänster är mer komplicerat. En socialdemokrat kan hata en kommunist och en miljöpartist kan ställa sig extremt skeptiskt till Socialdemokraternas industrifokus i debatten och så vidare.

Personligen gillar jag samtliga borgerliga partier till viss del samtidigt som det finns drag hos samtliga som jag ställer mig väldigt skeptiskt till. Moderaterna är bra på så vis att det är det stora partiet som under lång tid har stått för ett mer välbehövligt nyliberalt tänkande och som samtidigt på ett ganska förvånansvärt sätt har lyckats kombinera positiva drag från både liberalismen och konservatismen. Samtidigt kan Moderaterna bli lite väl enkelriktade där bottennivån nåddes under Bo Lundgrens tid och hans eviga tjat om skattesänkningar som en universallösning. Kristdemokraterna har ett välbehövligt socialt fokus som annars till viss del saknas hos de andra tre partierna. Familjefrågor är viktiga, men socialism är knappast den enda lösningen, vilket KD visar. Negativt med KD är och förblir deras mer enögt socialkonservativa slagsida där en hel del medlemmar står för åsikter vilka jag inte kan hålla med om. Folkpartiet känns idag mer och mer förvirrande. En gång ett mittenparti med socialliberalt fokus. Idag fortfarande ett socialliberalt parti men där retoriken har ändrats en hel del de senaste fem åren. Dock så gillar jag fortfarande Fp som bidrar mycket i debatten angående jämställdhet (läs Birgitta Olsson). Annars känns det som att Folkpartiet har blivit ett skolfrågeparti och här har Björklund mitt fulla stöd. Men har inte partiet i allt för stor utsträckning blivit ett enfrågeparti? Centern då? Småföretagarfrågan är jätteviktig och det är verkligen essentiellt att något parti har detta som sin främsta fokusfråga. Dessutom bidrar C med ett mer grönt tänkande inom borgerligheten vilket också är väldigt positivt. Tyvärr tenderar Centerns glesbygdspolitik att enligt min mening bli rent utsagt underlig. Motståndet mot kärnkraften är också beklagande.

Vad är egentligen poängen med allt detta? Jo, för egen del skulle jag önska ett borgerligt parti som skulle kunna kombinera det positiva hos varje nuvarande parti samtidigt som en del skit rensades ut. Blåögt och naivt önsketänkande? I allra högsta grad. Men sakta och säkert rör vi oss nog ändå mot ett borgerligt samarbete som växer allt mer och blir mer omfattande. Vi får väl se hur det hela slutar. God natt.