Låt oss då se vad som har hänt. När man hör debatten tycks det enbart handla om att sjuka blir utförsäkrade, vilket inte låter lite suspekt och svepande. Den hälsosamme ekonomisten har sammanställt en 20-punkts lista med de viktigaste förändringarna i sjukförsäkringen. Han konstaterar precis som jag efter att ha studerat frågan lite närmare att det har skett enorma och långtgående förändringar i sjukförsäkringen och att reformen är otroligt mycket mer än att enbart dra in bidrag till sjuka människor. Om man är mer intresserad kan man titta närmare på Finanspolitiska rådets rapport. Visst har systemen delvis blivit mindre generösa (vissa ersättningar har faktiskt höjts), men detta måste faktiskt sättas i perspektiv till det faktum att Sverige hade Europas högsta sjukskrivningstal trots att Sveriges befolkning i ett flertal studier bedömdes vara bland det friskaste i hela världen. Detta kan nog ses som regering Persson allra störta fiasko. Att antalet sjukskrivna har minskat från 200 000 personer till 100 000 samt att kostnaderna har minskar med 40 % under regeringen Reinfeldt bör ses som ett stort framsteg.

Man kan med rätta misstänka att sjukskrivningen har används till annat än att enbart skydda människor när de blir sjuka och därför var självklart en reform på sin plats. De allra viktigaste förändringarna i försäkringen har enligt min mening varit ett införande av fasta tidsgränser för bedömning av den egna arbetsförmågan - det som oppositionen kallar för stupstock, men som vi normalbegåvade människor kallar för sunt förnuft. Tidigare fanns det väldigt knappa riktlinjer för hur denna bedömning faktiskt skulle ske och än idag hör man Svampen (SVMP = Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet) tala om "rätten" att vara sjukskriven i stort sätt hur länge som helst utan att regelbundet få sin arbetsförmåga bedömd. Frågan som kommer upp är ifall vänsterpolitiker är att betrakta som hopplöst naiva eller ifall de trots insikten har ett högt tonläge med förvridna argument för att plocka opinionspoäng. Den andra stora förändringen är att riktlinjer för sjukskrivning har införts i sjukvården, vilka har tagits fram tillsammans med Läkarförbundet, Distriktsläkarföreningen, Sveriges kommuner och landsting, Statens beredning för medicinsk utvärdering och Försäkringskassan. Frågan om vad som faktiskt kvalificerar för sjukskrivning kan inte längre enbart vara en subjektiv bedömning av en enskild läkare. Eller för att citera Bertil Thorslund som är analytiker på Försäkringskassan:
"- Vi har runt 30- 35 000 som i princip är sjukskrivna för att de är trötta och ledsna. Sjukskrivningarna är reaktioner på jobbiga livssituationer och den enda terapi de har erbjudits är ofta bara fortsatt sjukskrivning"
Detta är varken okej rent medmänskligt eller samhällsekonomiskt. Vi kan inte använda sjukskrivning som snabb lösning. Och vad är det som säger att bara för att man hade en livskris vid 40 så kan man inte jobba några år senare? Just av den anledningen är gemensamma riktlinjer och kontinuerlig bedömning så viktig.
Nu gäller det att börja kommunicera. Rent sakpolitiskt har regeringen helt rätt och det är modigt att riksdagsmajoriteten vågar ta tag i en så pass het fråga som detta. En reform var nödvändig inte minst av den anledningen att vi i Sverige precis som i alla andra I-länder har problemet med en åldrande befolkning. Idag går det 4 pensionärer på 10 aktiva. År 2040 bedöms förhållandet snarare vara 7 pensionärer på 10 aktiva. I det läget är det en förutsättning att så många är med och bidrar som det bara går. Det här är inte en fråga om snikenhet utan om att garantera ett trygghetssystem även i framtiden.
______
Läs även andra bloggares åsikter om sjukförsäkringen, regeringen, samhälle, val2010, politik, ekonomi



0 kommentarer:
Skicka en kommentar