Göran Hägglund alltså. Idag levererades ännu en DN-debattare där Kd-ledaren står upp för de individuella valen och ännu en gång sitter jag och myser vid läsningen. Denna gång angriper Göran Hägglund kvoteringsproblematiken med utgångspunkt från partiledardebatten i Agenda förra söndagen. Debattartikeln fokuserar i mångt och mycket på de allt mer frekventa kraven från politiker i allmänhet och från oppositionsföreträdare i synnerhet att kvotera föräldraförsäkringen. Låt mig citera ett läsvärt stycke:
"För vad det ytterst handlar om är faktiskt inte bara en jämställdhetsdiskussion utan också en fråga om vilken demokratisyn man har. Är det demokratiskt riktigt att underkänna de enskildas och familjernas självständiga val baserat på att det sammanlagda utfallet av valen inte passar? Medborgarna ses som statsegendom i stället för att staten ses som medborgarnas tjänare."
Göran Hägglund fyller här ett tomrum i svensk politik. De rödgröna anser på klassiskt socialistiskt manér att samhällsnyttan är överordnat individuella val, men även folkpartistiska politiker argumenterar i dagsläget för en "individuell föräldraförsäkring" utifrån liberala tankegånger. Därför känns det så befriande att Kristdemokraterna faktiskt går in och argumenterar emot denna statliga klåfingrighet och slår ett slag för alla Sveriges tusentals familjer och deras möjlighet att få fatta egna beslut.
Motståndet mot delad föräldraförsäkring är stort. Det verkar flyga omkring lite olika siffror, men någonstans i spannet 80 - 90 % av svenska folket anser inte att föräldraförsäkringen bör kvoteras. Motståndet varierar inte märkbart mellan män och kvinnor och starkast motstånd hittar vi i den yngre delen av valmanskåren.
Trots dessa siffror framhärdar kvoteringsivrarna att delad föräldraförsäkring är en frihetsreform. Jag kan till viss del köpa argumentet att en statlig finansierad försäkringsform ska baseras utifrån enskilda individer och inte ges som i form av en "kollektiversättning". Dock blir detta argument oerhört teoretiskt. Kollektivet består i det här fallet av två individer och effekten av en delad "individuell" föräldraförsäkring blir enbart en ren kvotering rätt mot människors vilja. Människor väljer "fel" och därför måste staten gå in och rätta till "problemet". Jag har alltid haft svårt för att man från centralt håll ska pracka på människor vissa åsikter. Personligen tänker jag ta ut exakt halva föräldraförsäkringen när den dagen kommer, eftersom jag anser att detta är ett fantastiskt tillfälle att få spendera tid med mina barn. Men jag inser samtidigt att frågan knappast är enkel. Människor befinner sig i olika livssituationer och att enbart stirra sig blind på statistiken gör att man glömmer bort de enskilda familjerna bakom siffrorna. Inför gärna jämställdhetsbonus där familjer får lite extra pengar ifall pappan tar ut en större del av föräldraförsäkringen. Anordna gärna seminarier och opinionsbilda i frågan. Men kapitulera inte med att ta till lagstiftningsvapnet bara för att utvecklingen inte går lika fort som ni önskar. Fler och fler pappor tar faktiskt ut föräldraförsäkring.
Jag tror att man måste visa upp tolerans i den här frågan. Man kan inte som politiker/ genusvetare/ samhällsdebattör helt begrava sig i sin egen "upplysning" och dumförklara resten av svenska befolkningen genom kvotera föräldraförsäkringen. Människor är inte dumma djur som inte förstår sitt eget bästa. Verklighetens folk kampanjen kan man både tycka det ena och det andra om, men en viktig poäng har faktiskt Göran Hägglund, nämligen att människor i viss utsträckning också måste få lämnas ifred. Detta innebär inte att hela samhället ska kapitulera för bakåtsträvande medelmåttlighet, men vi måste samtidigt inse att vissa val i människor vardag just ska fattas av dem själva. Vi kan inte politisera hela samhället från Riksdagen ner till familjen Andersson i Bollnäs. Det är helt enkelt inte önskvärt.
______
Läs även andra bloggares åsikter om föräldraförsäkringen, Göran Hägglund, politik, jämställdhet, samhälle, verklighetens folk, Kristdemokraterna
Inlägg
10 kommentarer:
Jag förstår inte vad du menar när du säger att argumentet om individuella försäkringar blir "oerhört teoretiskt"?
Dessutom: personligen kan jag tycka att det är mycket lättare att argumentera för en individualiserad föräldraförsäkring utan att "pracka på" människor vissa åsikter, om man jämför med argumenten för jämställdhetsbonusen. Jämställdhetsbonusen kan ju inte bygga på något annat än tanken att "ni är mer värda om pappan tar ut lite extra tid". En individualiserad föräldraförsäkring behöver inte alls göra det (även om jag är medveten om att många i dag argumenterar på det viset), vilket jag tycker är rätt uppenbart.
Det jag menar är att vissa argumenterar för att en individuell föräldraförsäkring skulle vara en frihetsreform. Men om dryga 80 % är emot en sådan reform har jag svårt att se själva frigörelsen i det hela. Om det var så att en majoritet var för (eller att en majoritet av kvinnorna/männen var för medan det andra könet släpade efter) hade jag haft större förståelse för argumentet. Då skulle man bättre kunna förstå tanken att staten måste "hjälpa till" för att frigöra. Att lagstifta i nuläget innebär ju knappast mer "frihet" utan att underkänna 80 % av svenska folkets livsval.
Jag tycker man måste skilja mellan att "pracka på" och att uppmuntra - den klassiska skillnaden mellan piska och morot. Men visst blev mitt ordval här kanske inte helt lyckat. Det jag menar är att staten gärna får uppmuntra en viss utveckling, men måste samtidigt uppvisa tolerans. Att kvotera föräldraförsäkringen är rent och skär piska och försvaras ofta med "ändamålen helgar medlen" argument. Detta tycker jag är fel. Det jag nog egentligen ville få fram var att det är okej att opinionsbilda och för staten att förespråka vissa livsval, men det är inte okej för staten att använda sitt våldsmonopol för att "ställa allt till rätta" utifrån rena effektivitetsargument.
Som jag förstår det är du inte emot att regeringen sätter sig över människors fria vilja eftersom en jämställdhetsbonus är något bra, bara att en bonus är mer önskvärt än den oflexibla, individualiserade varianten. För övrigt är det väl paternalistiskt att över huvud taget subventionera barnafödande?
Jag tycker det är intressant att du för upp att föräldraförsäkringen ger ersättning till ett kollektiv snarare än individer. Det blir helt plötsligt mkt lättare för mig att förespråka individualiserad föräldraförsäkring, även om en sådan lösning är oliberal i den mån att man inte är fri att överföra sina månader till någon annan. Samtidigt finns det väl andra rättigheter/förmåner som vi idag inte tillåts överföra till andra: exempelvis CSN-lån (jag skulle gärna ta ett år av min brorsa som inte pluggar), ködagar i bostadskön eller sjukförsäkring (kan man låta sin sjuka hustru få några av sina egna sjukdagar?).
@Mounir. Jag har lite svårt köpa din tanke att det innebär att sätta sig över människors fria vilja genom att ge dem pengar. I så fall skulle väl många ekonomiska incitament införda av staten vara ett övertramp av människors egenbestämmande. Ta dubbelt jobbskatteavdrag för pensionärer till exempel. Om man inte vill ha pengarna är det bara att låta bli. Men det hindrar inte staten att uppmuntra i viss utveckling. Penningpolitiken och den räntenivån som är satt av Riksbaken påverkar bankernas utlåningsräntor vilket sedan påverkar hur människor väljer att köpa hus - är detta att sätta sig över människors fria vilja? Så på det sättet är väl väldigt mycket paternalistiskt. Jag tycker att det finns en ganska klar och tydlig gräns mellan ekonomiska incitament och detaljreglerande lagstiftning trots allt.
Din tanke om överföring av andra rättigheter är intressant. Att överföra sjukdagar för att ta ett exempel baseras dock på i de allra flesta fall på ett individuellt tillstånd. Om din fru är sjuk så är det hennes arbetsförmåga som ska bedömas och hur skulle du som frisk kunna föra över sjukdagar? Tror inte riktigt att jag förstår vad du menar här. CSN-lån tecknas av en person och beslutet är ditt eget ifall du vill studera eller ej. Vi kan inte låtsas om att det inte finns en skillnad här. I de allra flesta fall skaffar två personer barn tillsammans och dessa två personers framtid kommer förändras som en följd av detta. Av den anledningen har jag full förståelse för att enheten mamma/pappa (eller mamma/mamma, pappa/pappa för den delen) tilldelas föräldraförsäkringen. Dessa två enheter existerar ju inte i ett vakum där den ena individens beslut inte påverkar den andra. Föräldrar utformar tillsammans sina liv när de skaffar barn och beslutet hur föräldraförsäkringen ska fördelas fattas bäst av dem själva. Decentralisering i sin bästa form.
Visst är man två om att föda ett barn, men jag tycker inte att vi får glömma att även föräldrar är individer. För det första är det långt ifrån självklart att de två som får ett barn tillsammans planerar att bygga upp ett liv tillsammans. I de fall där ett barn kommer oväntat till världen är det extra viktigt att stärka den individuella rätten till föräldraförsäkring.
För det andra verkar du hänga upp dig på ordet "kvotering". Som jag skrev, det finns sätt att argumentera för en individualisering utan att dra in de argument som ligger bakom till exempel jämställdhetsbonusen. Om vi vänder på steken: säg att det i dag skulle vara så att varje individ har rätt till ett visst antar månaders ledighet i och med att hen får barn. Vad har du för liberala argument för att den försäkringen skulle reformeras till en kollektiv sådan?
@Lina. Jag tycker att du har en poäng med att situationen för ensamstående föräldrar är mer problematisk. Och jag har full förståelse för t.ex. förslaget att införa delat barnbidrag. Men trots att det är så att "alla familjer inte består av par" så gör trots allt den överväldigande majoriteten det. Detta faktum kan inte glömmas bort och när två personer väljer att skaffa barn tillsammans står jag fast vid min åsikt att dessa två personer gemensamt bör fatta familjebesluten. Men i fallet med ensamstående föräldrar är det såklart svårt att uttala sig sådär generellt. Men kanske finns det en medelväg här som jag inte har tänkt så mycket på. Nu är jag inte jurist som ni såklart vet, men ifall det är så att föräldrar tilldöms delad vårdnad om ett barn så finner jag nog det ganska naturligt att föräldraförsäkringen också delas rätt av ifall det är så att en tvist uppstår. Detta förutsatt att båda parter bedöms lämpliga o.s.v. Jag kan också se lämpligheten i regeringens proposition om möjlighet att föra över föräldraförsäkringsdagar vid fallet ensamstående förälder (http://www.sweden.gov.se/sb/d/1924/a/138222) till andra anhöriga ifall det är så att förälderns i fråga blir sjuk. Men jag tycker inte man kan vara dogmatisk i det här fallet. Bara för att det ibland kan uppstå fall där det är lämpligt att splitta föräldraförsäkringen behöver det inte betyda att försäkringen vara tvådelad av princip.
Jag använder ordet kvotering av den anledningen att jag tycker att detta ord är lämpligt. Individuell föräldraförsäkring låter, om ni ursäktar, ganska mycket som en eufemism. Det handlar faktiskt, om vi ska se till situationen i Sverige idag, om att införa en lagstiftning som sätter sig över människors uppfattning om hur föräldraförsäkringen ska vara utformad. Till sist har jag nog inte så många "liberala" argument för att införa en kollektiv föräldraförsäkring. Min argumentation är väl lite svår att karaktärisera, men lutar väl snarare åt det konservativa hållet - att familjer är samhällets minsta enheter och att dessa enheter bör respekteras.
Linuz: vi talar helt enkelt om skillnaden mellan hard och mjuk paternalism och jag har inte svart att se incitament som paternalistiska aven om man har ratten att avsta. exemplet med skatteavdraget ar val lite bakvant: det ar paternalistiskt med en valfardsstat och i det sammanhanget ar skatteavdraget ett steg narmare icke-paternalism. och sjalvklart ar det paternalistiskt med centralbanker om man jamfor med fribanker. Det har kan ju halla pa in absurdum men jag tror vara asikter egentligen gar i sar nar det galler vilken som ar samhallets minsta enhet. jag tenderar att ha en pessimistisk syn pa familjen och har ingen vidare lust att framja nagon specifik inkarnation av den arketypen. Filar pa ett skickinlagg om saken...
Jo, där satt du nog fingret på den avgörande punkten. Min tanke om dubbelt jobbskatteavdrag syftade mest till uppmuntran att fortsätta jobba och inte primärt till det faktum att människor får disponera en större del av sin inkomst, vilket såklart inte är paternalistiskt som du påpekar. Borde nog ha använt mjuk/hård paternalism termerna för att klargöra vad jag menade. Precis som du påpekar har jag inte särskilt mycket emot mjuk paternalism då jag inte inte ser detta som att sätta sig över människors vilja. Valfriheten finns ju kvar. Men jag ser fram emot Skick -inlägget.
Jag vet inte riktigt om jag skriver under på att det här skulle handla om vilken demokratisyn man har, eller om att dumförklara folket. Även om det kanske är en långsökt jämförelse: 88 % av befolkningen i Nya Zeeland röstade i höstas emot att lagen mot barnaga ska fortsätta gälla i landet. Men bara för att majoriteten tycker det är okej att slå sina barn, så behöver väl inte det rättfärdiga att man ska kunna kränka enskilda individers rättigheter?
Dessutom kan jag gissa att om det i dag, som Mounir skriver, skulle vara så att man kan överföra CSN-terminer mellan individer så hade troligtvis majoriteten satt sig emot att denna möjlighet skulle tas bort. Är det argument nog för att vi ska kunna överföra försäkringar mellan varandra? Jag tycker inte det.
Men som du skriver, i grund och botten handlar det nog om att vi har olika grundsyn om familjen och hur denna enhet bör värderas och respekteras. Kul med debatt för övrigt! :-)
("...enskilda individers rättigheter" = barnens rätt att inte bli misshandlade, om det nu inte framgick)
Skicka en kommentar