Stupstock eller ättestupa?

Stupstocken. Det är inte första gången jag återkommer till detta ord. Den rödgröna oppositionen älskar att säga att regeringen har infört en stupstock i sjukvårdsförsäkringen. Tillåt mig att citera en kommentar till en av mina tidigare inlägg:

"Stupstock menas att folk utförsäkras. Därmed så finns ingen ersättning längre.
Istället så finns a-kassa i.o.m man skickas till arbetsförmedling men a-kassan faller ut för de som är sjuka längre än 5 år."

Jag förstår fortfarande inte hur detta rent etymologiskt kan jämföras med en stupstock. Enligt Wikipedia är en stupstock:

"Stupstock. Kyrka och rättsväsende kunde döma den skyldige till att tillbringa x-antal dagar i stupstock för sin gärning. Stupstocken var förr oftast placerad framför kyrkorna eller torg. Den var utformad, oftast med separata platser för händerna. Dessa låstes i läge av en överliggande bräda som låstes fast. Den skyldige kunde inte värja sig för folkets vrede utan kunde bli slagen, bespottad och kallad vid öknamn"


När oppositionen säger att de vill avskaffa stupstocken så syftar de på de införda fasta tidsgränserna i den nya sjukförsäkringen. Men ordet stupstock verkar inte stämma överens med den rent språkliga definitionen på en stupstock. Det finns emellertid en alternativ definition av ordet stupstock

"Stupstocken var en stock med urgröpning i mitten för halsen. Den var så låg att de som skulle halshuggas fick lägga sig ned. Själva avrättningen skedde med en speciell yxa, bila. Adelsmän kunde ibland få välja att halshuggas med svärd."

Denna definition blir mer rimlig. Man menar att högern helt enkelt har ihjäl människor (sic!) med den nya sjukvårdsreformen. För det första kan man konstatera att oppositionen inte tvekar att använda ren skräckbeskrivning för att svartmåla regeringens vilja att tackla ett viktigt samhällsproblem, nämligen de höga sjuktalen i ett av världens friskaste länder. Men nog om det. Just användandet av ordet stupstock blir dock en aning svårförstått. Personligen är min bild av en stupstock just den samma som bilden ovan och inte själva avrättningsanordningen. Jag skulle föreslå ett byte till ordet "ättestupa". Detta ord associeras i ännu högre grad med ondska, egoism och kan i mycket lägre utsträckning missförstås. Definitionen av ättestupa är enligt följande:

"Ättestupa är ett brant stup där åldringar under nordisk forntid skall ha blivit kastade, mot sin död. Enligt myten gjordes detta då den äldre blivit oförmögen att försörja sig själv eller bidra till arbetet på gården."

Mer träffsäkert, eller hur?
______
Läs även andra bloggares åsikter om sjukförsäkringen, stupstock, val2010, regeringen, politik, samhälle

Jobbigt läge för Spanien och Grekland...och Sverige?

Ibland kan man fastna i den lilla bubbla som den svenska politiska debatten befinner sig i. Regeringen anklagar oppositionen för att komma med ofinansierade utgiftsökningar. Oppositionen anklagar regeringen för att komma med ofinansierade skattesänkningar. Ungefär där brukar det hela stanna och sedan anklagar båda sidor varandra för att både vara för slösaktiga och snåla på en och samma gång.

Tillåt mig att ge lite perspektiv. Sveriges statsfinanser är bland de bästa i hela EU och detta tack vare både socialdemokratiska och borgerliga regeringar. Det är lätt att som svensk slå sig lite för bröstet och fnysa åt de slösaktiga sydeuropéerna som inte verkar ha någon koll på vare sig utgifterna eller den officiella statistiken. Situationen i Grekland med manipulerad statistik samt statsfinanser som är närmast komiskt illa skötta kan få den mest kulturtolerante att undra vad de egentligen håller på med där nere vid Medelhavet. I Spanien är det inte bättre. Arbetslösheten är nu ungefär 18 % och budgetunderskottet är 9,5 %. Frankrike har nu en statsskuld ungefär motsvarande 76 % av BNP. Det känns helt klart inte så skönt med tanke på att stabilitetspakten och konvergenskriterierna för EMU kräver att statsskulden enbart får överstiga 60 % av BNP samt att budgetunderskottet max får vara 3 % per år. Problemet med en allt för stor statsskuld och för stora budgetunderskott är att de tenderar att förstora sig själva. Man får betala allt mer i ränta för redan existerande skuld, vilket innebär att man måste låna ännu mer, vilket innebär ännu större räntebetalningar, vilket innebär ännu större statsskuld...

Problemet med en stor statsskuld och för stora budgetunderskott är att detta tenderar att driva upp räntorna. Stimulanspaket för att komma ur en lågkonjunktur är en sak, men ifall detta driver upp statsskulden allt för mycket hotar detta tillväxten på lång sikt. Även Keynes var klar med att den ekonomiska politiken måste vara trovärdig och statsbudgeten måste visa ungefär plus minus noll över en konjunkturcykel. Problemet är bara att vissa länder går med ständiga underskott. Frankrike är ett gott exempel där statsbudgeten har gått back i ett flertal år i rad - alltså även under högkonjunktur - och vi kan alla förstå att detta inte är hållbart i längden. Den ökande skuldsättningen för ett flertal I-länder kommer i slutändan innebära en allt sämre investeringsklimat vilket i sin tur leder till allt lägre ekonomisk tillväxt. Man kan med rätta fråga sig om EMU-samarbetet i över huvud taget fungerar när länder så uppenbart bryter mot det uppställda regelverket flera år i rad.

Regler för att inte låta budgetunderskotten driva iväg tror jag är väldigt viktiga. Politiker är i sin natur kortsiktiga och frestelsen att satsa lite extra är allt för stor. Man sänker gärna en skatt eller höjer en utgift när det börjar närma sig val för att öka möjligheten att bli återvald. Budgetregler är vi överens om i Sverige, med ett viktigt undantag. Vänsterpartiet motsätter sig budgetreglerna och i stort sett det mesta som är rationellt ekonomiskt sett. Detta ifrågasättande har fortsatt långt efter det att samarbetet med SAP blev officiellt. Det är rent utsagt tragiskt att ett parti som Socialdemokraterna som tillsammans med de borgerliga partierna genomdrev budgetreglerna nu vill sätta sig i regering tillsammans med ett så pass oseriöst parti som Vänsterpartiet.
_____
Läs även andra bloggares åsikter om Spanien, Frankrike, Grekland, politik, ekonomi, samhälle, Vänsterpartiet, val2010

Notis: Imperiet slår tillbaka

Idag skriver Fredrik Reinfeldt och Cristina Husmark Pehrsson på DN debatt angående regeringens sjukförsäkringsreform samt oppositionens presenterade motförslag. Jag har tidigare skrivit om att debatten i stor utsträckning har spårat ur till att handla om hjärtskärande undantagsfall istället för att koncentreras kring själva huvudfrågan, nämligen hur vi ska utforma ett system som kan garantera en överlevnad av välfärden även i framtiden när befolkningen blir allt äldre. Därför är det nu bra att regeringen faktiskt går på offensiven. Reformen är bra och det gäller att stå emot vänsterkartellens hjärndöda vädjan till folks rädsla för förändring och anpassning. Det gäller att ta tillbaka frågan. Än har jag hopp till svenska folkets intelligensnivå.

Jag noterar det ironiska i att oppositionen under den senaste månaden har tjatat ut och missbrukat ordet "stupstock", som en benämning för kontinuerlig uppföljning och fastställda regler, men nu har infört ett rejäl stupstock i den bemärkelsen att enbart människor över 58 år kan erbjudas förtidspension enligt oppositionens förslag.
______
Läs även andra bloggares åsikter om sjukvårdsreformen, regeringen, samhälle, politik, oppositionen, val2010

Utanförskapet

Ingen kan väl ha missat ordet utanförskap. Allians för Sverige lanserade begreppet i valet 2006 vars mål var att peka på den grupp individer i Sverige som inte arbetade. Personligen är jag kluven till begreppet. Visst finns det en poäng med att ha ett tal som visar på summan av alla som inte är med och bidrar genom arbete för att på så vis belysa ett viktigt samhällsekonomiskt problem. Samtidigt ska man komma ihåg att en del av dessa människor med rätta faktiskt inte arbetar av ett eller annat skäl. Dessutom kan man ställa sig skeptisk till bruket att introducera nya begrepp i debatten som inte används i mer vetenskapliga sammanhang. Det blir lätt en förvirring kring orden - talar vi om arbetslöshet i klassisk mening eller talar vi om utanförskap? Det är ju faktiskt så att vi fortfarande har ett behov av att tala om t.ex. öppen arbetslöshet i ett flertal sammanhang. Ännu större behov har vi att tala om strukturell och cyklisk arbetslöshet, vilka är två ord som den rödgröna oppositionen aldrig någonsin låtsas om av den enkla anledningen att reformerna som regeringen har drivit igenom, såsom A-kassereformen och jobbskatteavdragen, just har pressat ner den strukturella arbetslösheten i Sverige.

Men om vi nu ska koncentrera oss på utanförskapet. Detta ord har definierats olika, men mest lämpligt är att betrakta de som är arbetslösa, sjukskrivna, förtidspensionerade, i arbetsmarknadspolitiska åtgärder samt de som går på socialbidrag som de grupper som utgör utanförskapet. De är dessa grupper som måste minskas för att vi i framtiden ska ha råd att försörja vår välfärd när en allt större del av befolkningen är pensionärer som i sin tur kräver sjukvård i mycket större utsträckning än andra grupper i samhället. Vi kan välja att blunda inför problemet precis som vänsterkartellen väljer att göra. Enligt Mona Sahlin med entourage innebär alla reformer som ser samhällsproblemen ur en nykter synvinkel att vara "ojuste mot människor". Den största skillnaden mellan vänster och höger i Sverige för tillfället är nog främst tidshorisonten. Vänstern är inriktad mot kort sikt, där slutsatsen givetvis blir högre A-kassa, generösa bidragssystem samt dålig kontroll; läs gårdagens inlägg. Högerns politik är inriktad mot lång sikt, där vissa smärtsamma reformer krävs idag för att i framtiden kunna garantera en välfärdsstat som faktiskt är hållbar.

Hursomhaver. Jag hittade idag en riktig supersida vid namn www.utanförskapet.se. Här har Mattias Lundbäck sammanställt det totala utanförskapet i Sverige enligt de grupper som jag räknande upp ovan. Vi kan tydligt se att antalet individer som befann sig i utanförskap i början av 2006 var närmare 1,1 miljoner. I juni 2009 befann sig knappt 880 000 personer i utanförskap enligt samma definition. Det är också intressant att se hur utanförskapet utvecklades under den förra socialdemokratiska regeringen. Vi kan tydligt se, enligt Lundbäcks sammanställning, att det var under dessa år som utanförskapet skenade iväg - något som vänstersverige fortfarande inte verkar ha insett. Utanförskapet har givetvis ökat en aning igen under slutet av mätperioden i och med att Sverige har drabbats av en ganska rejäl lågkonjunktur med ökande arbetslöshet till följd. Det är detta faktum som används som slagträ i debatten när oppositionen vill svartmåla regeringen politik genom att hävda att den inte fungerar. Däremot är det tydligt att ökningen i kurvan till en följd av finanskrisen inte väger upp den sammanlagda minskningen av utanförskapet i Sverige. Den centrala frågan blir hur högt utanförskapet skulle ha varit i detta läge ifall Socialdemokraterna hade fortsatt att regera efter valet 2006. Med allra största sannolikhet mycket högre än vad det faktiskt är i dagsläget. Nu har de svenska väljarna två val. Antingen lyssnar man på den gamla klassiska vänsterretoriken om att "alliansen är i förbund med djävulen" eller så gör man ett val mellan hög bidragsnivå, dålig granskning och dåliga ekonomiska incitament för arbete idag i kombination med långsiktig nedgång/krash när befolkningen blir äldre i framtiden. Den andra valet är att se problemen idag, göra något åt det innan reformerna blir allt för smärtsamma och rösta på alliansen i valet 2010.
_______
Läs även andra bloggares åsikter om utanförskapet, arbetslöshet, alliansen, regeringen, val2010, samhälle, politik

Den hysteriska debatten om sjukförsäkringsreformen

Det har skrivits mycket om regeringens reform av sjukförsäkringen den senaste månaden. Kvällstidningarna har kört reportageserier med klatschiga titlar såsom "Det sjuka systemet" där extremfall efter extremfall får gråta ut. Alliansen är ett monster som vill tvinga ut cancersjuka på arbetsmarknaden för att ha ihjäl dem. Bättre för Sverige att gnäll-Agda dör. Hon bidrar ändå inte med något - typ. Man kan som medborgare förhålla sig till denna reform på två olika vis. Antingen köper man snacket att borgerliga politiker är onda människor som till skillnad från vänsterpolitiker inte bryr sig om sjuka. Reformen av sjukförsäkringen är enligt denna retorik mest en förlängning av högerns vidriga människosyn. Denna linje har drivits att ett flertal vänsterbloggar, ledarsidor samt riksdagspolitiker. Det andra förhållningssättet är att faktiskt närstudera själva reformen i sig och se vad som faktiskt har förändrats. Istället för att läsa i Expressen om ett gäng hjärtskärande fall som på klassiskt kvällstidningsmanér får berätta om sin misär kollar man faktiskt upp vad frågan handlar om. Politik handlar dock om stora portioner kommunikation och här har alliansregeringen misslyckats. Opinionsundersökningarna visar på ett relativt stort övertag för oppositionspartierna och självklart har debatten om sjukförsäkringarna spelat in. Men till skillnad från skräckhistoriedebattörerna tycker inte jag att reformens "succé" eller "fiasko" avgörs av ett antal individer. Sjukförsäkringen är ett enormt trygghetssystem som kostar samhället enorma summor pengar varje år. Självklart ska vi ha en obligatoriskt sjukförsäkring så att människor inte hamnar i fattigdom när de blir sjuka. Men med det sagt kan vi heller inte betrakta sjukförsäkringen som en bullmamma som tar hand om sina sjuka barn. Samhället måste ha en sjukförsäkring som dels är hållbar på lång sikt, som är effektiv i bemärkelsen att människor får hjälp att bli friska igen och är trygg så att människor vet att de kan få hjälp. Frågan måste studeras ur ett samhällsvetenskapligt perspektiv och lyftas från sandlådenivån med dess småtöntiga klyschor som att "regeringen sparkar på de som redan ligger". Till skillnad från vänsterdebattörerna tycker jag att inte att frågan enbart kan avgöras utifrån hjärtats emotionella och tyvärr allt för ofta irrationella impulser. Det gäller också att använda hjärnan, vilket tyvärr inte är särskilt frekvent förekommande på vänstersidan i svensk politik.

Låt oss då se vad som har hänt. När man hör debatten tycks det enbart handla om att sjuka blir utförsäkrade, vilket inte låter lite suspekt och svepande. Den hälsosamme ekonomisten har sammanställt en 20-punkts lista med de viktigaste förändringarna i sjukförsäkringen. Han konstaterar precis som jag efter att ha studerat frågan lite närmare att det har skett enorma och långtgående förändringar i sjukförsäkringen och att reformen är otroligt mycket mer än att enbart dra in bidrag till sjuka människor. Om man är mer intresserad kan man titta närmare på Finanspolitiska rådets rapport. Visst har systemen delvis blivit mindre generösa (vissa ersättningar har faktiskt höjts), men detta måste faktiskt sättas i perspektiv till det faktum att Sverige hade Europas högsta sjukskrivningstal trots att Sveriges befolkning i ett flertal studier bedömdes vara bland det friskaste i hela världen. Detta kan nog ses som regering Persson allra störta fiasko. Att antalet sjukskrivna har minskat från 200 000 personer till 100 000 samt att kostnaderna har minskar med 40 % under regeringen Reinfeldt bör ses som ett stort framsteg.

Man kan med rätta misstänka att sjukskrivningen har används till annat än att enbart skydda människor när de blir sjuka och därför var självklart en reform på sin plats. De allra viktigaste förändringarna i försäkringen har enligt min mening varit ett införande av fasta tidsgränser för bedömning av den egna arbetsförmågan - det som oppositionen kallar för stupstock, men som vi normalbegåvade människor kallar för sunt förnuft. Tidigare fanns det väldigt knappa riktlinjer för hur denna bedömning faktiskt skulle ske och än idag hör man Svampen (SVMP = Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet) tala om "rätten" att vara sjukskriven i stort sätt hur länge som helst utan att regelbundet få sin arbetsförmåga bedömd. Frågan som kommer upp är ifall vänsterpolitiker är att betrakta som hopplöst naiva eller ifall de trots insikten har ett högt tonläge med förvridna argument för att plocka opinionspoäng. Den andra stora förändringen är att riktlinjer för sjukskrivning har införts i sjukvården, vilka har tagits fram tillsammans med Läkarförbundet, Distriktsläkarföreningen, Sveriges kommuner och landsting, Statens beredning för medicinsk utvärdering och Försäkringskassan. Frågan om vad som faktiskt kvalificerar för sjukskrivning kan inte längre enbart vara en subjektiv bedömning av en enskild läkare. Eller för att citera Bertil Thorslund som är analytiker på Försäkringskassan:

"- Vi har runt 30- 35 000 som i princip är sjukskrivna för att de är trötta och ledsna. Sjukskrivningarna är reaktioner på jobbiga livssituationer och den enda terapi de har erbjudits är ofta bara fortsatt sjukskrivning"

Detta är varken okej rent medmänskligt eller samhällsekonomiskt. Vi kan inte använda sjukskrivning som snabb lösning. Och vad är det som säger att bara för att man hade en livskris vid 40 så kan man inte jobba några år senare? Just av den anledningen är gemensamma riktlinjer och kontinuerlig bedömning så viktig.

Nu gäller det att börja kommunicera. Rent sakpolitiskt har regeringen helt rätt och det är modigt att riksdagsmajoriteten vågar ta tag i en så pass het fråga som detta. En reform var nödvändig inte minst av den anledningen att vi i Sverige precis som i alla andra I-länder har problemet med en åldrande befolkning. Idag går det 4 pensionärer på 10 aktiva. År 2040 bedöms förhållandet snarare vara 7 pensionärer på 10 aktiva. I det läget är det en förutsättning att så många är med och bidrar som det bara går. Det här är inte en fråga om snikenhet utan om att garantera ett trygghetssystem även i framtiden.
______
Läs även andra bloggares åsikter om sjukförsäkringen, regeringen, samhälle, val2010, politik, ekonomi

Notis: Fel slutsats

Norkoreas alltid lika underhållande store ledare verkar ha insett att folket i hans eget land inte har det så bra. Presidenten (det vill säga Kim Jong Il:s sedan flera år tillbaka avlidne far) har tydligen någon gång sagt att alla i Nordkorea ska ha rätt att äta vitt ris, bära kläder av silke, äta köttsoppa samt bo i hus med tegeltak [sic!]. Synd att Nordkorea bara för några veckor sedan genomförde en valutareform som syftade till att göra ekonomin mindre marknadsanpassad och ännu mer inriktad mot socialitisk planekonomi.

Käre Kim, se till att avveckla ditt skräckvälde samt avskaffa det hopplöst ineffektiva ekonomiska systemet så ska du få se att folket med största sannolikhet kan få både ris, köttsoppa, silke och mer därtill. På kuppen får de också sin frihet som en liten bonus.
______
Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, Nordkorea, ekonomi, korta perversa män som är helt bortkopplade från verkligheten

Är fri konkurrens alltid bra?

Då försöker vi igen med ett sådant där lite mer akademiskt ämne. Såhär i tentapluggstider tänkte jag att det var på sin plats med ett inlägg som knyter an en aning till det jag spenderar en hisklig mängd timmar på att försöka lära mig. Dessutom är jag snart på väg ut på promenad med vännen, som har Paris bästa utsikt, och hon har lite inspirerat mig till det här inlägget.

När man börjar läsa nationalekonomi får man alltid starta med det som jag brukar kalla för det heliga korset. Och då syftar jag inte på Jesus, utan modellen som visar jämviktspriset på en marknad där den ena kurvan visar på utbud och den andra på efterfrågan. Det är vackert i sin enkelhet, men samtidigt inte särskilt avancerat. Vi förstår alla att det knappast är så här simpelt och ganska snart börjar man problematisera det hela genom att analysera olika typer av marknader. Man lägger ofta in lite skatteanalys och vips har vi visat att skatter skapar dödviktskostader. Sedan skiftar man kurvor hit och dit i all oändlighet och man inser att man aldrig lär bli ett proffs på att rita indifferenskurvor. Ungefär där brukar sedan A-kursen ta slut och en stor del av alla studenter går därifrån och undrar vad i helvete nationalekonomer håller på med. Det är tråkigt att det blir så och mycket kan säkert avhjälpas med inspirerande lärare och inspirerande kopplingar till verkligheten. Men samtidigt kommer vi inte ifrån problemet att nationalekonomin har en längre startsträcka än många andra ämnen. När man läser A-kursen i statskunskap så blir det intressant direkt. Man läser allmänbildande böcker i politisk teori, internationell politik och demokratiutveckling som är mycket lättare att tillgodogöra sig på en gång så länge du kan läsa svenska (eller snarare engelska nu för tiden). Nationalekonomin måste bygga upp ett ramverk av modeller för att inte tala om ett visst matematiskt kunnande som ligger till grund för mycket av den nationalekonomiska analysen idag. Detta kan till en början kännas tradigt, larvigt förenklat och frånkopplat från verkligheten. Men belöningen kommer. Om man fortsätter att studera ämnet förstår man att de grundläggande modellerna utökas, kompliceras, fördjupas och samtidigt breddas. På så vis blir nationalekonomin ett ämne som vinner i längden ifall du frågar mig. Statskunskapen stannar liksom kvar på stadiet "läsa massa intressanta böcker". Nu ska det väl tilläggas att jag är superintresserad av statskunskap och jag försöker verkligen inte smutskasta ämnet.

Men tillbaka till det heliga korset. Fri konkurrens skapar högsta möjliga konsument- och producentöverskott. Detta innebär högst nytta för agenterna på marknaden. Det första välfärdsteoremet slår fast att under vissa premisser är ett utfall på en fri konkurrensmarknad också ett effektivt utfall. Det är väl ungefär nu somliga börjar morra om att nationalekonomin är ett högerämne som inte bryr sig om enskilda människor. Men som sagt: Modellerna blir mer avancerade. Under min kurs i makroekonomi här nere i Frankrike har vi pratat en hel del om endogena tillväxtmodeller och schumpeteriansk tillväxtteori (två huvudvärksord i samma mening!). Nu ska vi inte snöa in oss. De klassiska exogena tillväxtmodellerna (ringer det någon klocka ifall jag säger Solowmodellen?) går väldigt förenklat ut på att tillväxttakten i ekonomin tillslut hamnar i ett steady-state. I detta läge har vi en optimal grad sparande i ekonomin vilket innebär att ekonomin inte längre kommer fortsätta att växa om inte det sker en teknisk utveckling i samhället. Problemet är bara att i de klassiska modellerna är "teknisk utveckling" mest manna som faller från himlen. Det finns ingenting som förklarar hur denna tekniska utveckling faktiskt ska gestalta sig. Nu kommer de endogena tillväxtmodellerna in i spelet. De fokuserar väldigt mycket på att uppmuntra till utbildning, forskning och innovationer. Dels handlar det om att göra utbildning och forskning ekonomisk lönsamt på individnivå, men det handlar också om att på statlig väg uppmuntra detta som kan ge upphov "positiva externaliteter". Schumpeter talade istället gärna om "creative destruction". Vi behöver innovationer som förstör gamla tekniker och bygger upp dem igen fast då istället med en högre kvalitetsnivå. Men hur ska då få till dessa innovationer? Vem vill egentligen vara innovatör? Låt oss gå tillbaka till tanken om fri konkurrens. I detta läge gör företagen ingen vinst och konsumentöverskottet maximeras enligt den teoretiska modellen. Men ifall det inte går att göra vinst på en marknad, varför ska man då försöka uppfinna nya typer av varor? Var finns det ekonomiska incitamentet att höja teknikgraden i ett samhälle ifall detta faktiskt inte lönar sig på individnivå?

Det fria konkurrensen är positiv för konsumenterna på kort sikt, men på lång sikt kan detta innebära att tillväxten i ekonomin blir lägre eftersom innovationerna avstannar. Här har alltså staten en roll. Genom patent och skyddande av den intellektuella äganderätten kan det offentliga höja den ekonomiska tillväxttakten på lång sikt. Det handlar i det här fallet om att skapa monopolitiska konkurrensmarknader helt enkelt. Men ifall man begränsar den fria konkurrensen kommer priserna att drivas upp vilket leder till lägre konsumtion vilket ger lägre ekonomisk tillväxt på kort sikt. Hur ska man prioritera? Frågan är väldigt het i dessa dagar när det talas mycket om intellektuell äganderätt hit och piratpartiet dit. Visst blir det lägre kostnad för konsumenten med fildelning – eller snarare en kostnad lika med noll – men vad innebär detta för den långsiktiga ekonomiska tillväxten? Är Ipred en nödvändighet för att garantera innovationer även i framtiden för att på så vis garantera ekonomisk tillväxt?

Fri konkurrens i all ära, men att tro att nekare hjärndött förespråkar detta stämmer inte.

_______

Läs även andra bloggares åsikter om ekonomi, makroekonomi, nationalekonomi, tillväxt, samhälle, Ipred

Suck...

Kände att jag bara måste länka till Henrik Oscarssons blogginlägg. Vår käre statsvetare har med hjälp av statistik från SCB samt statistik från statsvetenskapliga institutionen i Göteborg kommit fram till att hela 26 % av väljarna verkar ha glömt bort vilket parti de röstade på i förra valet. Om vi sedan lägger till att ungefär 20 % av svenska folket inte ens orkar resa sig ur soffan och gå och rösta så framkommer en ganska skrämmande/intressant bild. Tänkvärt är det i alla fall för alla oss som är innördade i politik.

Det är väl i sådana här lägen man ska citera gamle Winston: "Many forms of Government have been tried, and will be tried in this world of sin and woe. No one pretends that democracy is perfect or all-wise. Indeed, it has been said that democracy is the worst form of government except all those other forms that have been tried from time to time. "
_______
Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, val, politik, samhälle, väljarbeteende

Våga!

Klyftorna i Sverige har ökat! Detta slås fast av var enda oppositionspolitiker som vill debattera regeringens reformer under mandatperioden. Man pratar om straffbeskattning av pensionärer, att de rika har blivit rikare, samt att sparka på de som ligger. Allting har gått åt helvete verkar det som. Låt oss för en stund glömma detaljerna i regeringens jobbskatteavdrag, reformer av A-kassan och sjukvårdsförsäkringen samt avskaffandet av förmögenhetsskatten. Dessa frågor är komplicerade och kan analyseras från ett flertal ekonomiska vinklar. Men sedan handlar det också i grund och botten om ideologi och detta kokar ner till en väldigt enkel men ändock viktig skillnad mellan vänster och höger i Sverige. Vänstern talar gärna om klyftor - det vill säga inkomstspridningen i vårt land. Hur stor skillnad det är mellan de som tjänar minst och de som tjänar mest. I denna fråga är oppositionen väldigt tydlig; de tycker inte om inkomstskillnader. Men kan vi på vår kant då också vara tydliga och stå upp för den grundläggande principen att klyftor inte per se är något negativt. Att "skattepolitiken måste sluta att bekämpa rikedom och börja bekämpa fattigdom istället" som PJ Anders Linder så fint uttrycker det. Att vi faktiskt inte vill ha ett samhälle där alla tjänar exakt lika mycket alldeles oavsett vad personer sysslar med. Att vi tycker att det är fullkomligt tappat att utpeka skattesänkningar till låginkomsttagare som pengar till rika och att vi mer än gärna avskaffar förmögenhetsskatten eftersom detta är dels är bra för människor med förmögenhet samt för Sverige som land i stort. Att vi anser att det korkat att tala om straffbeskattning av pensionärer eftersom pensionärerna idag betalar mindre i skatt än under förra mandatperioden samt får dubbelt jobbskatteavdrag ifall de väljer att arbeta. Att det inte är något att skämmas över att sänka skatten för de som arbetar eftersom detta sänder ut en superviktig signal att det självklart ska vara mer lönsamt att arbeta än att inte göra det. Att säga att vi mycket hellre rent principiellt har ett samhälle med enorma klyftor där den fattigaste trots allt har det bättre än i ett samhälle där alla lever på samma nivå. Våga! Svenska folket är inte så dumma som det ibland framställs.
_____
Läs även andra bloggares åsikter om skatter, regeringen, ideologi, ekonomi, politik, samhälle, val2010